Ett parti i förfall
Verklighetens Bagdad Bob var den irakiske informationsministern Mohammed Said as-Sahaf, för övrigt tidigare ambassadör i Sverige, som ständigt förkunnade irakiska segrar i kriget 2003. Till och med när britter och amerikaner intagit större delen av Bagdad förnekade han det faktiska läget.
Håkan Juholt framhärdar ihärdigt i påståendet om att han har ett starkt stöd. Så även under hans mentalt frånvarande besök i Växjö. Känslan av att det här står en man som inte tror på vad han själv säger var påtaglig; utslitna fraser, trötthet i tonläget, nedstämdhet bakom ett ansträngt leende.
Under veckan har tunga socialdemokrater slingrat sig inför frågan om de har förtroende för honom. Det går inte en dag utan nya uttalanden som håller diskussionen om hans ställning levande. Senast den tidigare näringsministern Björn Rosengren som (återigen) ovetandes hamnat framför en mikrofon, nu med budskapet att Juholt måste bort. Om det var ett uttryck för humor eller allvar lär vi nog inte få veta. Juholt höll sig i varje fall för skratt.
Inte heller borgerligheten har anledning att känna glädje. När det största oppositionspartiet inte fungerar och blir oberäkneligt, en popcorn-maskin för att låna ett uttryck av Thomas Östros (S), blir det också svårare att styra landet. En minoritetsregering är beroende av någon slags förutsägbarhet i politiken, liksom av en konkurrens som vässar den egna politiken.
Under Håkan Juholts ledning har Socialdemokraterna svängt hit och dit i en rad frågor. Insatsen i Libyen är ett exempel. Ett annat kom häromdagen när Socialdemokraterna, som motsatt sig ett svenskt ledningsansvar i EU:s insatsstyrka Nordic Battle Group 2014, nu meddelar att ett sådant kan bli aktuellt men först 2015. Ingen förstår varför något är helfel ett år, men helrätt året efter. Lika lite som man förstår varför åtta Gripen i Libyen var helt oacceptabelt, medan fem plan var en kanonidé.
Därtill kommer alla felaktiga uppgifter Juholt spridit omkring sig. Samtalen med LO, TCO och Saco om pensionerna han påstod föregick dementerades av såväl TCO som Saco. I sitt installationstal som partiledare utlovades satsningar på fattiga barn. Inga sådana återfanns i den budget som presenterades under hösten. Han slog också fast att 26 000 barn i Sverige inte ser tavlan i klassrummet eftersom de inte har råd att få glasögon. Inget stöd finns för sådana uppgifter.
Trots att det är belagt, och omvittnat, att hans första utkast till budget inte innehöll någon förbättring av a-kassan, väljer Juholt att dementera uppgifterna. I partiledardebatten efter hyresersättningsskandalen briserat påstår S-ledaren att antalet socialbidragstagare är det största på 35 år. Det är inte ens i närheten av sanningen. Och när en statsministerkandidat påstår att segregationen i svenska skolor är större än i USA, häpnar man bara inte på Skolverket.
Ännu ett falskt påstående var när Juholt hävdade att det fanns en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att tacka nej till debatter i SVT så länge Sverigedemokraterna placeras tillsammans med den övriga oppositionen. Även det var gripet ur luften. Någon sådan överenskommelse existerar inte.
Fallet Juholt är exceptionellt. Ingen partiledare har på så kort tid gjort bort sig på så många områden. Det kommer att följa honom och hans parti så länge han är kvar som partiledare. Situationen är ohållbar.
Politik är att vilja, sa Olof Palme en gång. I tidningen Östran har Håkan Juholt formulerat en liknande tanke (språkbruket får ursäktas): ”Politik är ingen jävla lekstuga.”
Ett uttalande som för Juholts del varit till intet förpliktigande. Men så har han inte alltid tagit sina egna ord på allvar. Som när det för ett år sedan började spekuleras om honom som efterträdare till Mona Sahlin och han sa följande i en radiodokumentär:
”Oj, dom är inte kloka. Nej, absolut inte. Jag är inte en sådan person. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad. Jag har inte den personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Det vet jag, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti.”
Nu har också omgivningen fått lära känna Håkan Juholt. Opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk. Socialdemokraterna förtjänar ett bättre ledarskap.
