Ett stjärnfall för äganderätten
För vem har egentligen rätt till en meteorit som landar på någons egendom – upphittaren, eller markägaren? Om Uppsala tingsrätt dömde till fördel för geologerna så har nu Svea hovrätt i sitt avgörande i stället bedömt att det är markägaren som har som det heter bättre rätt till meteoriten.
Eftersom det saknas lagstiftning om äganderätten till fallna meteoriter så fäster såväl tingsrätten som hovrätten vikt vid skillnaden mellan fast egendom och lös egendom, det vill säga huruvida meteoriten är att betrakta som antingen en del av fastighetens jordyta eller om det snarare är ett föremål utan ägare (res nullius, herrelöst gods) som en upphittare kan ta i besittning och därmed få äganderätt till.
Hovrätten för ett intressant resonemang om att en rymdsten mer eller mindre är att likställa med andra stenar som kan finnas på en fastighet – oavsett om den funnits där sedan urminnes tider eller har förts dit nyligen av naturkrafter – och därför tillhör markägaren.
”Meteoritjakt går inte att likställa med svampplockning.”
Inte heller allemansrätten bedöms ge någon rätt att ta med sig en meteorit från en annans mark. Även om det ”får anses straffritt att ta enstaka stenar i obetydlig omfattning” och man möjligen därmed i analogi skulle kunna ta med sig en flisa av en meteorit i vetenskapligt syfte, så vore det att dra det för långt att ta med sig ”större meteoritdelar.”
I lekmannatermer skulle man kanske kunna uttrycka det som att meteoritjakt helt enkelt inte går att likställa med svampplockning.
Tvister om meteoriter hör inte till vanligheterna, men desto vanligare är det med osämja i fråga om prospektering på andras mark. Vem som helst har i princip rätt att både leta efter och bryta mineraler på annans mark, även om markägaren motsätter sig – förutsatt att man har myndighetstillstånd. Om ett företag hittar en mineralfyndighet på en privatpersons mark så är det inte upp till markägaren om det blir någon gruva eller ej. Markägaren får rätt till en liten andel som ersättning för intrånget, men inte mer än så.
Ett system som kommit på plats av lätt förståeliga skäl. Om markägarens äganderätt var absolut och således med ett simpelt ”nej” kunde sätta stopp för gruvetableringar så är frågan om de alls skulle finnas några gruvor i Sverige; åtminstone i södra Sverige finns det ofta en utredd motvilja mot gruvetableringar. Men att sätta stopp för gruvnäringen vore inte särskilt klokt vare sig med tanke på deras ekonomiska betydelse eller deras betydelse för den gröna omställningen.
Nu fann varken tingsrätten eller hovrätten att meteoriter faller under minerallagstiftningen. Kanske överklagar meteoritjägarna domen till högsta domstolen, men om domen ligger fast så kommer det i vart fall ha inneburit en något stärkt ställning för svenska markägare.
