EU behöver energin tillbaka
För femton år sedan producerade EU mer biogas än Ryssland. Efter beslut om att förbjuda fracking sjönk utvinningen snabbt. Redan tjugohundratio gick Ryssland om EU och sedan dess har beroendet av rysk gas blivit större och större i samband med ökade ambitioner för klimatomställningen i EU. 2019 var Ryssland en stor exportör av energi till EU. Man stod för drygt fyrtio procent av stenkolen och naturgasen, samt tjugosex procent av råoljan.
Men det ger inte hela bilden, man måste titta på EU:s egen energiproduktion. EU:s energiberoende har sedan år 2000 utvecklats så att unionen i genomsnitt blivit fem procentenheter mer beroende av energiimport. Stora länder som Tyskland och Nederländerna tillhör dem som förändrats mest under perioden. Nederländernas behov av energi från utlandet har ökat med mer än tjugo procentenheter och Tysklands har ökat med närmare tio. Det innebär i praktiken en kraftigt förhöjd efterfrågan på energi. Sverige och Estland är ett par av få länder som på allvar minskat sitt behov av energiimport sedan millennieskiftet. Man inser att det inte räcker för att väga upp större nationers ökade beroende.
Därav Nordstream-projekten som vi och andra ledarsidor i sydöstra Sverige varnat för så länge. EU:s beroende av rysk gas är utan tvekan en faktor till att Rysslands president Putin vågade attackera Ukraina.
2014 konstaterade NATO:s dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att den ryska staten finansierat lobbygrupper och spridit desinformation för att förmå EU att överge sin utvinning av naturgas. Det handlade då om reserver som uppskattningsvis skulle kunna försörja EU:s naturgasbehov i sextio år framåt. Det går säkert att gå tillbaka till debatten som var då och se att ambitionen om att vi skall äga våra egna beslut då kom på skam.
Oavsett är det uppenbart att en cynisk despot utnyttjat EU:s ambitioner på klimatområdet till att stärka sin egen position. Klimatomställningen handlar om att hindra något från att hända, alltså att ett osynligt hot inte skall materialiseras. Det innebär att politiker i Sverige och EU tagit ledningen i arbetet för att ducka för något som ännu inte syns för företag och privatpersoner.
Det har blivit en artificiell trend som företag och andra aktörer haft att förhålla sig till. Politikens klimatambitioner har gett en ovanlig förutsägbarhet åt tillvaron och många har använt sina talanger för att bidra, inte sällan understödda av offentliga medel. I detta har Ryssland alltså hittat en egen vinkel för att öka sin makt och rikedom.
Det är nu avgörande att EU förstärker sin elproduktion och tar strategisk hänsyn på allvar. Det gäller både i förhållande till havsbaserad vindkraft som Försvarsmakten inte är bekväm med och i förhållande till nedstängda kärnkraftsreaktorer. De som stängts i Sverige under de senaste två mandatperioderna hade kunnat göra mycket för att stabilisera EU:s elmarknad.
