EU-musiken gör att Sveriges röst tystnar
Det finns så mycket att säga om spellistan med låtar som tagits fram på regeringskansliet inför Sveriges EU-ordförandeskap. Den främsta anledningen till det är förstås att musik är något allmänmänskligt som alla kan yttra sig kring. Vissa tycker att det är för mycket av det ena andra är arga för att deras favorit inte är med, ytterligare ett läger njuter alldeles särskilt av debatten och samtalet som listan skapat. Det finns något för alla.
Särskilt efter att ett antal låtar och stycken tagits bort på grund av politisk korrekthet. Sveriges Radios Kulturnytt påtalade att tonsättaren Kurt Atterberg anklagats för att ha haft nazistsympatier vilket ledde till att hans stycke togs bort från listan. Redaktionen verkar dock inte ha haft resurser till att utreda huruvida det fanns substans i anklagelserna. Rockbandet Sabaton lyftes också bort, men inte vikingafantasterna Bathory. Det kan vi bråka om länge, om vi inte istället fokuserar på att gangsterrappen saknas samtidigt som vi osynliggör faktiskt erkända artister som Yung Lean. Ibland är det viktigaste att ha en åsikt.
Mycket av bråket handlar nog om avundsjuka. Svenskar älskar att få förklara sitt land och sina vanor för andra människor, ett EU-ordförandeskap är förstås ett ypperligt tillfälle för sådant. Vem har inte drömt om en utläggning om det svenska musikundret till midsommarsillen? Det enda som slår högre är väl att få ansvaret att sätta ihop spellistan till festen efter dansen runt stången, att se om någon märker den smarta övergången från gitarrlåtarna till mer dansvänliga hits. Man önskar helt enkelt att man själv hade fått göra listan som bara professionellt intresserade diplomater kommer att lyssna på.
Det lockar förstås att klaga på bristen på högkultur. Högerregeringen som talar om kulturkanon borde förstås kunna få till en mer uppfostrande lista som ger de unga (eller var det medlemsländernas ministrar?) orientering. Benjamin Ingrosso som ansikte för vår nation känns sådär för alla som kan mer än en Bellman-visa. Yung Lean kanske inte är så representativ för landet som med jämna mellanrum åtalar amerikanska rap-stjärnor för ringa narkotikabrott.
Men den riktiga invändningen mot spellistan är förstås att den är ett uttryck för EU-kulturen, den gamla kol- och stålunionens käcka försök att skapa god stämning och gemenskap. Det skall bli intressant att se vilka andra jippon som vidlåder ett ordförandeskap, sannolikt måste man vara en redan övertygad Brysselfantast för att se det roliga i dem. Ett ordförandeskap handlar om att hålla i en mötesklubba och få fart på överläggningar och beslut. En kol- och stålunion handlar om att skapa effektiva förbättringar för medlemsländerna, inte att försöka påverka deras kultur.
Sverige står redan inför att att tvingas driva på EU-frågor som vi tagit ställning mot. Och som ordförande minskar möjligheterna att göra sin röst hörd, man har rollen som ”opartisk förhandlare” som EU-minister Jessica Roswall beskriver det. Det är en allvarlig, och verklig, sak att bry sig om att Sverige inte kan driva sin linje för exempelvis skogsbruk och återställande av natur. Den glättiga musiken gör att vår möjlighet till påverkan minskar.
