Faran med för hård Nato-retorik

Men den socialdemokratiska partiledningen har inte banat väg för någon enkel förändringsprocess. Natofrågan kan bli ännu en tvärvändning i likhet med den plötsliga omsvängningen i fråga om EU-medlemskapet, införandet av skattereformen i början av 1990-talet och helomvändningen i migrationspolitiken under Löfvenregeringen. Det som var helt fel ena dagen blir plötsligt den andra dagen det enda rätta.

Det är politiska sjumilakliv som skett bortom partikongressens högtidliga beslut, i strid med självbilden om att rörelsens demokrati byggs underifrån på medlemsmöten i föreningar och distrikt.

Politisk pragmatism och omprövningar är inte fel. Det kännetecknar ett ledarskap som är prestigelöst. I Natofrågan däremot får ledningen nu brottas med årtionden av egen retorik. Orden i utrikesdeklarationen i vintras om att Sverige ”inte ska” söka medlemskap i Nato uttryckte tvärsäkerhet och kompromisslöshet som försvårar ett värderingsskifte. Talet om en ansökan som ”destabiliserande” lär återkomma i de interna diskussionerna som en bumerang mot ledningen.

SSU är bokstavligt sett barn av denna retorik. När ungdomsförbundet säger nej är det med hänvisning att EU-samarbetets militära dimension istället ska stärkas. Vilket ter sig osannolikt när nästan alla EU-länder är medlemmar av Nato och när Europa i dag saknar kraften att försvara sig självt utan militärt stöd från USA. Varför franska kärnvapen är bättre än amerikanska förklaras heller inte.

Slalomåkningen runt mängden olika positioner de senaste veckorna– från synen på vapen till, Ukraina, till talet om destabilisering,till betoningen av EU som alternativ – vittnar också om något annat än pragmatism, nämligen en djup osäkerhet om vilka de egna grundvärderingarna är.

Sannolikt fanns förhoppningen om att att Finland efter en process skulle landa i ett nej och att det därmed skulle lösa det interna svenska S-problemet. Påståendet om att försvarsminister Peter Hultqvist i samtal med Helsingfors skulle ha föreslagit en svensk-finsk försvarsallians får nog tas med en liten nya salt, men ligger i linje med att S-ledningen in i det längsta sökt andra alternativ.

Ärligt talat har ju sex veckor passerat sedan Ryssland inledde invasionen av Ukraina. Men det är när allt talar för en snabb finländsk ansökan redan före sommaren som statsminister Magdalena Andersson lägger om kursen och inbjuder till intern hastig dialog strax innan helgerna präglar den svenska våren.

Försvarsplaneringen, den strategiska kartan, Ålands militärt utsatta position och värnandet av de historiska banden över Östersjön förutsätter att Sverige och Finland vandrar hand i hand in i försvarsalliansen. Det är vad S-medlemmarna denna gång kommer att få höra på medlemsmöten som annars år efter år ägnats åt kritik av ”kärnvapenalliansen”. Det är många uttalanden som S-ledningen kommer att ångra kommande dagar när gräsrötterna ska övertalas att byta uppfattning.