Finland, mer än en tappad vante
Sveriges historia har alltid varit ett utmärkt ämne för diskussion och debatt. Den senaste återgivningen, i form av Tv-serien Historien om Sverige, har från första stund haft många blickar på sig. Så blir det när man från produktionsbolaget går ut med att detta är det mest ambitiösa försöket på mycket länge.
Mer eller mindre kvalificerade invändningar har luftats efter varje avsnitt, ett tecken på att vi tillsammans håller berättelsen om oss och våra förfäder vid liv. Smålandspostens ledarsida har hittills lyckats hålla sig från att kommentera saken och belönas i och med det senaste avsnittet för denna kylighet.
Det är helt enkelt för dåligt att rikssprängningen 1809 nämns i bara ett par korta meningar. Avsnittet behandlar åren mellan 1719 och 1810, det är frihetstiden och det gustavianska som avhandlas. Och plötsligt är året 1810. I programmet beskrivs hur Sverige förra året förlorade sin östra rikshalva och blev med ny grundlag samtidigt som Axel von Fersen den yngre andfådd står och gömmer sig för folkmassan som kommer att lynscha honom.
Som tittare blir man nästan lika desorienterad som den tidens människor måste ha varit av händelserna under de helt avgörande och omvälvande åren.
Att vi förlorade den östra rikshalvan, det vill säga Finland, har blivit en egen måttenhet som helt förlorat sin rätta storlek. Ungefär som att förlora ett parti schack, att tappa bort en vante. Det var bara en rikshalva som förlorades, inte tiotusen.
I verkligheten var det ett femhundraårigt land som krossades. Det ålderdomliga ordet rikssprängning är därför mycket mer lämpat för att beskriva det som hände. Det finns många länder vi idag tar på allvar som är betydligt yngre än femhundra år och som har geografi som är mindre naturlig än den svenska var då, innan bil- och järnvägar. Kring år 1800 talade nästan en femtedel av befolkningen i Österland svenska, andelen sjönk sedan sakta fram till slutet av artonhundratalet då nationalismens vurm för finskan började ge resultat.
Men även beskrivningen av 1809-års regeringform är för kort och ytlig. Hela Gustaf den tredjes regeringstid präglades av en svår balansgång för den enväldiga kungen. Den bakgrunden behövs för att förklara hur och varför 1809-års män gjorde som de gjorde.
Högadeln omfamnade delvis borgerliga idéer för att kunna bevara sin position. Och den ryska tsaren introducerade en nyordning: erövringskrig. Man chockades över att han deklarerade att Finland skulle vara en del av riket ”för evinnerlig tid”, det var otänkbart. Vanan från det gångna århundradet var att krig och fred syftade till att få loss saftiga krigsskadestånd, inte inlemma nya län.
Varför spelar detta roll? Vi människor formas av det vi gör men också av det vi försummar, det vi minns och det vi glömmer. Delningen av landet 1809 skapade två nya länder och satte dem på varsin ny kurs. Sverige med en ny grundlag och Finland med den gamla intakt. Vill man gå på djupet och få en känsla för spelet som ledde fram till rikssprängningen bör man läsa Stig Ramels biografi över Gustaf Mauritz Armfeldt som förutom att ha levt det perfekta sjuttonhundratalslivet också formade Finlands konstitution.
