Födande förtjänar bättre
Hur vi hanterar förlossningar ändrar sig hela tiden. Hur man blev bemött när man födde barn för femtio år sedan skiljer sig stort från hur man blir bemött idag. Både kultur, forskning och politik spelar in. En graviditet räknas idag som fullgången mellan vecka 37 och vecka 42.
Men när förlossningen inträffar är svårt att förutse exakt. Till exempel har olika länder olika riktlinjer för vad som räknas som en fullgången graviditet. År 2021 kom en nationell riktlinje som rekommenderade att man skulle införa igångsättning för kvinnor som kommit in i vecka 41.
Tidigare gick gränsen vid vecka 42. Detta baserades på forskning som visat att tidigare igångsättning kunde minska risken för att barnet dog i magen. Ungefär 20 % av alla gravida är fortfarande gravida i vecka 41. Enligt en granskning från SVT Nyheter Gävleborg har dessa nya riktlinjer lett till att barnadödligheten har minskat från 1,5 till 0,5 per 1000.
En igångsättning innebär att man med olika medel försöker starta förlossningen innan den startar av sig själv. Nackdelen med igångsättning är att den ökar risken för komplikationer. Till exempel ökar risken för akut kejsarsnitt, fler klipp, sugklocka och allvarliga blödningar. Barnmorskeförbundet vill därför se fler enskilda bedömningar i individuella fall istället för nationella övergripande riktlinjer.
Debatten har blivit polariserad. Det är förmodligen för att det är en fråga som rör livet. Alla vill att vi ska kunna rädda så många barn som möjligt. Samtidigt finns det flera som ger uttryck för missnöje till följd av induktioner som lett till traumatiska förlossningar.
Men frågan är inte så enkel att det går att ställa principen om att rädda liv mot principen om att få en positiv förlossningsupplevelse. Båda principerna måste kunna gå hand i hand. Här behövs mer forskning och finansiering.
Förlossningsvården har blivit underfinansierad och underprioriterad i politiken alldeles för länge.
Huvudproblemet med diskussioner kring förlossningsvården är att det finns alldeles för lite forskning på områden som rör endast kvinnor. Det behövs mer forskning för att man ska kunna förbättra förlossningsvården i sin helhet. Att man fått ned barnadödligheten är ett fint exempel på hur forskningen bidragit till att rädda liv.
På samma sätt behöver forskningen bidra till att kvinnor får en bättre förlossningsupplevelse. Även den är en viktig pusselbit för att vården ska fungera som den borde. Satsar vi mer på forskningen kanske vi också kan få en förlossningsvård som både räddar liv men också – i större grad – undviker traumatiska förlossningar som sätter spår hos både kvinnan och barnet.
