Förband under neutralitetens radar
När det svenska försvaret i slutet av 1980-talet inledde uppbyggandet av det som skulle bli det första svenska rena specialförbandet - ett mindre professionellt förband med särskilda förmågor till exempelvis inhämtning, spaning och kvalificerad strid - spelade internationella kontakter och samarbeten stor roll.
Det berättas i en ny bok- Från Savolaxbrigaden till Särskilda skyddsgruppen - författad av tre militärhistoriker vid Försvarshögskolan; Fredrik Eriksson, Lars Ericson Wolke och Gunnar Åselius. (Nordic Academic Press)
Bakgrunden var det nya krigets förändrade karaktär som det svenska invasionsförsvaret saknade förmåga att möts. Då som i idag förmodades ett anfall i Sverige föregås av ett skymningsläge, en gråzon mellan krig och fred, där fientliga (ryska) specialförband genomför sabotageaktioner på svensk mark.
Efter att britterna hade framfört mycket kritiska synpunkter på svenska militärpolisers utbildning deltog brittiska instruktörer vid den så kallade ÖB-kursen på Karlsborg 1991 där den jägarbefälsgrupp som blev embryo till specialförbandet övade anti-sabotagestrid tillsammans med befäl från militärpolisen.
Sverige var detta år fortfarande neutralt. Brittiska instruktörer på svensk mark var rent formellt förenliga med neutraliteten så länge de var direkt involverade i utbildning av svenska soldater. Samtidigt visade det på hur stöd från ett Natoland var förutsättningen för att Sverige skulle kunna bygga upp det stående professionellt specialförband som i dag går under namnet Särskilda Operationsgruppen (SOG). Allt skedde också i hemlighet och det dröjde flera år innan existensen av specialförbandssystemet offentliggjordes.
”Samtidigt visade det på hur stöd från ett Natoland var förutsättningen för att Sverige skulle kunna bygga upp ett stående professionellt specialförband.”
I dag är SOG och dess stödfunktioner inom Specialförbandssystemet givna förmågor i försvarsmakten. Denna resurs fungerar som ett stöd för konventionella stridskrafter vid internationella uppdrag och finns för att kunna genomföra uppdrag som kräver särskilda förmågor, såsom avancerad strid eller fritagningsoperationer.
”I dag är SOG och dess stödfunktioner inom Specialförbandssystemet givna förmågor i försvarsmakten.”
I boken visar författarna att det också fanns ett visst kulturellt motstånd inom försvarsmaktens mot ett särskilt elitförband som befarades dränera armén och flottan på den högsta kompetensen och därtill bli kostsamt. Ett specialförband under Överbefälhavaren stod i motsats till ett industriellt utbildande av många värnpliktiga i en fredsorganisation.
Det är nog bortglömt i dag. Internationella insatser är inte längre bara fredsbevarande utan också fredsframtvingade och kräver särskilda resurser. Hybridkrig och irreguljär krigföring som det talas om i dag - där terrorism, gröna beväpnade män och cyberangrepp varvas kräver mer än värnpliktig personal. Särskilda operationsgruppen fungerar också som en strategisk resurs. Stöttar Sverige andra länder är tanken att vi kan få stöd när det behövs.
Boken är inget inlägg i någon säkerhetspolitisk debatt, men det uppmärksammade samarbete med Storbritannien vittnar om svenskt beroende av Nato-ländernas kompetens, erfarenhet och resurser. Och att både säkerhet och specialförband byggs tillsammans med andra.
