Första maj på slentrian
Årets skörd av första maj-tal innehöll som vanligt inte speciellt många överraskningar, låt vara att statsministern var ovanligt oförskämd i det att han utmålade oppositionspartierna som högerextremismens hantlangare. Talen bjöd däremot på desto fler slitna och trötta slagord. Slitnast och tröttast av alla var kanske finansminister Magdalena Anderssons budskap om att ”Alla ska vara med och bygga det starka samhället”.
Något mer intressanta var de fackföreningsröster som höjdes mot regeringens politik, närmare bestämt mot de åtgärder som följer av Socialdemokraternas överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna. Till exempel vände sig LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson emot de påannonserade ändringarna av arbetsrätten och hotade regeringen med strejk.
Det är dock frestande att uppfatta sådana drag som mestadels spel för gallerierna, ungefär som bildandet av den vänsterradikala socialdemokratiska föreningen Reformisterna tidigare i år. Det är svårt att befria sig från intrycket att den interna kritiken främst handlar om taktik för att förekomma åderlåtning vänsterut. Inte minst med tanke på att Jonas Sjöstedt i samband med ett möte med LO:s styrelse för en tid sedan konstaterade att Vänsterpartiet och LO har åtskilligt gemensamt. Därmed inte sagt att det inte också finns ett genuint missnöje med januariöverenskommelsen inom delar av arbetarrörelsen, vilket med all önskvärd tydlighet är fallet.
Hur man än vrider och vänder på första maj står det klart att detta är en relik från en svunnen era och en angelägenhet för de närmast sörjande, i synnerhet socialdemokrater. Den vedertagna blandningen av det inåtblickande och det ressentimentfyllda lockar inte längre stora åhörarskaror. Det framstår som djupt ironiskt att man på första maj kan finna större drivor av människor i folkköpenskapens tempel IKEA än i demonstrationstågen.
I ett läge när första maj framför allt inbegriper konserter, konsumtion och allmän förströelse kan man på goda grunder fråga sig om dess status av röd dag är berättigad. Vi lever helt avgjort inte längre i det socialdemokratins och folkrörelsernas Sverige där denna status var självklar, utan i ett Sverige där förhållandevis få engagerar sig i eller bryr sig om kollektiva protestaktioner. Särskilt när dessa aktioner är så uppenbart slentrianmässiga och propagandistiska, och som alla vet egentligen inte betyder särskilt mycket eftersom de som protesterar även är de som sitter på makten.
