Försvaret behöver bättre järnvägar i Sydost
När det gäller infrastrukturinvesteringar har ju också ”Sydost” framstått som historiskt missgynnat.
På mycket kort tid har dock den säkerhetspolitiska dimensionen tillförts i planeringen. I konsekvenserna av ett Natomedlemsskap ligger att (amerikanska) trupper och materiel måste kunna tas emot i svenska eller norska hamnar för att sedan transporteras till den svenska ostkusten.
Det betyder att kravet på (ofta kortsiktig) samhällsekonomisk lönsamhet för investeringar måste kompletteras med säkerhetspolitisk nytta. Och därmed ligger fler ”mindre lönsamma” investeringar i samhällets intresse. Eller för att byta ord så måste investeringar ske utifrån ett bredare riksperspektiv där inte bara storstädernas högröstade önskemål tillgodoses.
Tidigare har behovet av en rejäl satsning på förbindelsen mellan Trondheim och Sundsvall understrukits liksom nyttan av en väsentligt kortare restider mellan Stockholm och Oslo.
”I Dagens Industri framhåller universitetslektorn vid Försvarshögskolan, Per Skoglund, också att den väst-ostliga förbindelsen i södra Sverige måste förbättras.”
I Dagens Industri framhåller universitetslektorn vid Försvarshögskolan, Per Skoglund, också att den väst-ostliga förbindelsen i södra Sverige måste förbättras. Skoglund talar om ett nytt transportstråk från hamnarna i Halmstad, Falkenberg eller Varberg till Kalmar eller Oskarshamn.
Han poängterar också behovet av en rejäl satsning på E22:an för att förenkla nord-sydliga transporter längs ostkusten.
En tvärförbindelse över Götaland skulle rimligen vara lika med att Kust till kustbanan i Alvesta knyts i hop med ny räls till Halmstad via Ljungby. En sådan jätteinvestering ter sig dyr och tar många år att planera och bygga. Att bygga ny järnväg kostar mellan två miljarder per mil - i mindre befolkade områden till fyra miljarder per mil i mer komplexa miljöer.
”Däremot kan försvarsintresset motivera upprustningar av andra etablerade och hårt nedslitna banor i södra Sverige som därmed bättre kan knyta samman väst och öst.”
Däremot kan försvarsintresset motivera upprustningar av andra etablerade och hårt nedslitna banor i södra Sverige som därmed bättre kan knyta samman väst och öst. Varför inte banan Värnamo-Nässjö-Oskarshamn? Eller Markarydsbanan som binder ihop Halmstad med södra stambanan i Hässleholm? Lägg därtill att Sydostlänken som just nu åter bereds mellan Älmhult vid Södra Stambanan och djuphamnen i Karlshamn också åtnjuter ett säkerhetspolitiskt värde.
Stångadalsbanan mellan Kalmar och Linköping lär också komma på tal, även om det enorma underhållsbehovet och den tämligen glesa befolkningen längs banan talar emot att sträckan kommer att prioriteras. Banan förbättrades som tidningen Östgöta Correspondenten nyligen framhöll under nyligen framlidne Eric Krönmarks landshövdingsera. Att Krönmark som tidigare försvarsminister också beaktade beredskaps- och försvarsintresset i kampen för denna järnvägssträcka framstår inte som någon särskilt fantasifull spekulation.
Underhållsskulden som gäller för infrastrukturen är också en del av en stor totalförsvarsskuld. Underinvesteringarna i järnvägen är inte bara ett bekymmer för klimatet eller ett problem för näringslivet utan de har också gjort Sverige sårbarare. Investeringar i järnvägen binder inte bara på nytt ihop vårt land utan gör också Sverige säkrare. Och Sydostregionen mer välmående.
