Så fort kan det gå. Från en debatt om hur koranbränningar kan eller bör vara förenliga med yttrandefriheten till att protester mot slöjtvång motas bort ur offentliga lokaler. Det som inte var ett problem i franska utställningshallar är för känsligt i Sverige.

Enligt Borås Tidning diskuterade de ansvariga först att täcka över skulpturerna med tyg. Kanske insåg man vid eftertanke vilken mörk ironi det skulle ligga i att tygtäcka en konstnärlig protest mot tygtäckning.

Inga hot har riktats mot utställningen. Men Burén hänvisar till bedömningen hos Centrum för kunskap och säkerhet, CKS, i Borås stad. Därifrån höjde man nämligen varningsflagga. Men CKS:s avdelningschef Rangbar Mohammad nyanserar bilden och säger att man hade föredragit att utställningen genomfördes på en bättre plats, inte att utställningen inte på några villkor borde genomföras. CKS har sagt att det kan vara riskabelt men att man i så fall bistår med säkerhetslösningar.

Men Kulturförvaltningen vill inte vara med om något riskabelt. Det är vad det kokar ned till.

Det leder onekligen till en undran: Hur många andra liknande historier finns det i svenskt kulturliv, där utställningar skjuts åt sidan, avbokas eller avplaneras, men utan att det når till allmän kännedom? Självcensur sker i det tysta.

Mod, styrka, konstnärlig frihet är bara en liten del av alla de honnörsord som det officiella kultursverige älskar att strössla kring sin egen verksamhet. Men var det inte tom svada tidigare inträder förvandlingen av ordens karaktär så fort det där modet faktiskt ställs på prov.

Eller är Borås ett olyckligt undantag? Skulle andra kulturförvaltningar runt om i Sverige ställa ut något som vänder udden mot islamistiskt förtryck i dag? F-n trot. Vanligtvis, det vill säga om det här hade handlat om något farligt i bekväma termer av ”kontroversiellt”, till exempel något med udden vänd mot kristendom, då hade kulturinstitutioner över hela Sverige tävlat om att arrangera utställningen för att visa att de är modigare och mer normkritiska än Borås. Pressmeddelanden och lokala manifestationer hade fyllt medierna. Nu hörs inte ett knyst någonstans. För nu är det ingen kulturradikal låtsaslek längre. Nu prövas honnörsorden mot verkligheten.