Franska presidenter med stöd i Nationalförsamlingen möts istället av väljarnas bestraffning och får sedan lämna Élyséepalatset efter fem år.

Det speglar det franska folkets höga förväntningar på presidenten som anses förkroppsliga republiken. Statschefen ska föra landet framåt och lösa samhällsproblem.

Emmanuel Macron utmanades både av en högernationalism i två olika varianter och en radikaliserad vänster – men vann över de båda. Han är därmed den förste sedan Charles de Gaulle som återväljs och som samtidigt har majoritet i parlamentet.

Den republikanska fronten som uppslutningen från det etablerade Frankrike mot extremism kallas, besegrade även denna gång den ”nationella” fronten som nu går under namnet Nationell Samling.

Marine Le Pen fick 41,8 procent av väljarna. Segermarginalen blev större än vad många väntade sig.

Att väljare skulle prioritera vinet och osten framför vallokalerna oroade dock in i det sista och Macrons seger var väntad, men på förhand inte alls given. För många var det ett antival – syftandes mer mot – Le Pen än för Macron.

Macron har under sin presidentperiod bedrivit ett tvåfrontskrig. I metropolerna står konflikten inte mellan Macron och Nationell Samlings Le Pen utan med den franska radikala vänstern, vilket påminner om att Frankrike länge hade ett av Västeuropas största kommunistpartier.

Vänstern vänder sig mot huvuddragen i Macrons ekonomiska avregleringspolitik, men också mot Europaintegrationen och globaliseringen. Vänsterledaren Melanchon var bara några hundratusen röster efter Le Pen och var således nära att bli Macrons utmanare. "Les extrêmes se touchent", som det heter.

Missnöjet är således brett. Extremkandidaterna samlade över hälften av rösterna i den första valomgången.

Och samtidigt har kampen mot Nationell Samlings Le Pen en lång historisk grund. Där står Macrons – och även den traditionella högerns – Frankrike vilat på upplysning och republikanska medborgarideal mot ett annat Frankrike som delar in invånarna efter etnicitet och som väljer en nationalistisk väg i världen. Frankrikes ”särställning” ska inte uppnås genom samarbete med andra såsom en grundare till EU utan med egna muskler.

Historiskt har traditionella franska högerväljare inte sett extremhögerns kandidater som valbara. Partiets historia har anor till Vichyregimen under andra världskriget. Rörelsen motsatte sig Algeriets självständighet som var en skapelse av de Gaulle. Under Marine Le Pens tid talas det dock – beroende på publik – om republikanska ideal, främst när det gäller att markera kulturell distans till islam.

Le Pens resultat visar att denna republikanska mur mot den forna fronten inte är raserad, men att den har sprickor som uppstått sedan Le Pens parti tonat ned rasism och extremism. Den traditionella högern – som också ses som ”Paris” och ”etablissemang” har haft svårt att orientera sig i de frågor som spänningen mellan elitgrupper och folk liksom frågan om den nationella identiteten. Det är en ödesfråga för Frankrike. Och samtidigt har vänstern kunnat exploatera år av låg tillväxt och frånvaro av omvandling av ekonomin, som annars tagit fart med Macron, och den har klivit fram i storstäderna och förstärker därmed den starka franska konflikten mellan stad och land, centrum och periferi.

Macrons segerchampagne som intas vid Eiffeltornet, en plats vald för att vittna om innovation och modernisering – skulle kunna beskrivas som något avslagen – men ärligt talat är den fortfarande kall och torr som fransk champagne ska vara. Och efter ett vunnet tvåfrontskrig mot en radikal vänster och två nyanser av högernationalism finns det skäl att fira valutgången också utanför Frankrikes gränser.