Freda små barn från fetma
Runt 10 procent av förskolebarn idag räknas som överviktiga och 2 procent har utvecklat sjukdomen fetma. Även bland äldre barn har trenden i flera år varit negativ. Mellan läsåren 1989/90 och 2017/2018 femdubblades andelen barn mellan 11 till 15 som led av fetma.
Fetma, eller så kallad “obesitas”, hos barn innebär flera risker. Två studier från Karolinska universitetet från två år sedan visade att barnfetma ökade risken för depression och ångest. Det ökade också risken att dö i förtid, även vuxen ålder. Att lida av fetma som barn ökar också risken att fetman hänger med senare i livet, och medför en lång lista av ytterligare hälsorisker.
Förklaringen till den negativa utvecklingen är samhällsförändringar som bidragit till en mer “obesogen” livsmiljö. Stillasittandet har ökat, portionsstorlekarna har vuxit och konsumtionen av mindre nyttiga och kaloririka livsmedel har ökat. Konsekvenserna drabbar, som vi ser, hela samhället–även de yngsta.
Frågan har en något känslig dimension då det å andra sidan också finns en problematik med ätstörningar och kroppshets i yngre åldrar, särskilt bland flickorna. Även vårdpersonal uppger att det kan kännas som ett känsligt område att diskutera med barn och föräldrar. Det är därför viktigt att komma till bukt med problematiken på rätt sätt och erbjuda rätt hjälp. Det skall inte handla om stigmatisering eller utseendefixering, utan hälsofrämjande arbete.
”En förälder som lider av fetma löper också större risk att uppfostra barn som kommer lida av fetma, så problemet riskerar att “gå i arv” om det inte behandlas.”
Tidiga insatser mycket viktiga. Fetma blir ännu svårare att behandla i vuxen ålder. En förälder som lider av fetma löper också större risk att uppfostra barn som kommer lida av fetma, så problemet riskerar att “gå i arv” om det inte behandlas. Även det förebyggande arbetet är avgörande, och här finns mycket att göra för att se till att samhället inte bäddar för ytterligare försämringar.
Louise Lindberg, som är doktorand vid Karolinska Institutet, kritiserade det faktum att det i vissa regioner saknas tillräcklig behandling mot barnfetma. Även socioekonomiska faktorer gör sig påminda. Läkaren Anton Holmgren lyfte (Svt 27/12) att det var skrämmande att det fanns så stora skillnader redan i så låga åldrar. Problemet spökar värst för de som har det sämst ställt, så frågan borde väcka mer intresse av jämlikhetsskäl.
Barnen är framtiden, och tecken på att deras nuvarande och framtida hälsa kan riskera försämringar borde väcka flera varningssignaler. Det är givetvis inte en lätt fråga att navigera i. Men lättare kommer det inte bli av att låta saker och ting förvärras. Låt därför resten av 2020-talet bli början på ett trendbrott, och starten på en hälsosammare utveckling.