Fröpåsar öppnar inga landskap
Det svenska landskapet förändras. Inte minst ängarna, som tidigare gav mat åt betesdjur, har försvunnit och med dem mycket av den flora som gett mat åt många numera hotade insektsarter.
I Svenska Dagbladet kunde man förra veckan läsa ett debattinlägg av en grupp forskare och personer inblandade i arbetet kring den biologiska mångfalden. De skrev om den nya vurmen för att sprida fröblandningar för att hjälpa pollinerande insektsarter. Det ökade intresset för ängsblommor från såväl offentliga som privata markägare välkomnades av skribenterna. Men en aningslös spridning av frön, längs vägkanter till exempel, riskerar samtidigt att göra mer skada än nytta.
Om kommuner, myndigheter och privatpersoner vill påverka vad som växer i naturer och i periferin av den byggda miljön måste det finnas en medvetenhet kring riskerna. Att köpa fröpåsar märkta ”ängsblommor” kan fungera för den som vill ha en enkel lösning för ett hörn av trädgården. Men om det ska spridas över större ytor än så behöver det finns lite bättre koll på vad som sätts i marken.
Det småskaliga kriget mot den invasiva arten blomsterlupin är ett övertydligt exempel på hur det som bara är tänkt som en fin växt kan sprida sig över stora ytor och kväva annan växtlighet. Om själva planteringen dessutom är tänkt att gynna det lokala djurlivet får den som sår vara extra noga med vad som faktiskt finns i den lokala växtligheten.
Precis som klimatfrågan inte kan lösas genom naiva megaprojekt kan inte heller förändrade ekosystem räddas genom att kasta fröpåsar på problemet. Från den lokala kommunala förvaltningen upp till högsta politiska nivå finns det ett behov av att sätta problemen i lokal kontext. Att så ängsblommor på grönytor och i vägrenar är ett korrektiv mot den annars förhärskande normen av förtätning.
Det kräver dock viss eftertanke. Inte bara för risken att ekosystem kan skadas av invasiva arter utan även att det kan finnas goda skäl till att vägrenar hålls rensade. Risken bränder vid torka och hanteringen av olycksplatser behöver också tas med vid planeringen av motor- och järnvägar.
”Att plantera blommor kan dock inte ersätta det faktiska brukandet av miljön.”
Att plantera blommor kan dock inte ersätta det faktiska brukandet av miljön. Att Sverige har ett välfungerande och livskraftig jordbruk är grunden för den natur som många idag vill skydda. Människor flyttar in till städerna och jordbruket har blivit effektivare. Klockan kan inte vridas tillbaka. Men det finns ändå en utbred vilja såväl privat som inom politiken att göra vad man kan för att värna ekologins förutsättningar.
Även om planteringar och olika offentliga initiativ för biologiskt mångfald kan vara lovande så är det inte detta som format det svenska landskapet. Det privata ägandet och brukandet av mark har röjt undan den skog och de snår som en gång täckte landet.
Det svenska landskapet med alla de blommor och insekter som lever där är en produkt av brukandet. Dess positiva effekter, inklusive för insekternas levnadsmiljöer, är värt att värna.
