Godtroget om kinesiska investeringar
Det är positivt med fler satsningar på industri. Bra med fler jobb. Men lokalpolitikerna verkar ha tappat den kritiska distansen som krävs när man hanterar kinesiska investeringar.
Som Jojje Olsson på sajten Kinamedia (5/5) har uppmärksammat har lokalpolitikerna tagit efter lobbyisternas talepunkter och spelar ned behovet av att granska investeringen. Timrå kommun uppmanar sina anställda att ”utifrån fakta” diskutera bilden av Kina som man menar präglas av ”okunskap och beröringsskräck”.
Såväl kommunalråd i Timrå som i näraliggande Sundsvall framhåller att Putailai inte är något statligt bolag och att investeringen därmed inte skulle vara något man behöver oroa sig över. Som Olsson skrev har dock företagsledningens ordförande sin bakgrund i investeringsbolaget Citic Group, Kinas största statliga konglomerat. Att privata bolag i Kina inte har kopplingar till den kinesiska diktaturen är naivt att tro.
När SVT Nyheter (11/4) för en månad sedan granskade kinesiskt ägande i Sverige fann de att 1500 företag helt eller delvist ägdes av kinesiska aktörer. SVT talade då med Oscar Almén, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, som menar att det inte finns någon självklar gränsdragning mellan offentliga och privata bolag i Kina.
Påståenden om att privata kinesiska investeringar inte kräver särskilt mycket granskning rimmar illa med den antidemokratiska riktning som Kina nu går i. Landet har pekats som ett hot mot Sverige. I slutet av året får Sverige en lag om att kunna stoppa utländska direktinvesteringar eller uppköp av svenska företag. Udden är delvis riktad mot just Kina.
Givet den uppmärksamhet som frågan har fått det senaste året framstår Timrås agerande som aningen godtroget. Beteendet är dock inte svårt att förstå. Industrisatsningar är eftertraktade. Inte minst vad gäller en framtidsindustri som tillverkningen av bilbatterier. Industrijobb innebär ökad ekonomisk aktivitet i närområdet. Fler boende innebär ökade intäkter för kommunen.
Kinesiska investeringar har på många håll i Sverige varit ett dominerande fenomen på senare år. Kinesiska staten är storägare i svensk vindkraft och Volvo Cars är sedan länge ägt av kinesiska Geely. Det har tills nyligen mottagits med öppna armar. Men Kinas återgång till ett alltmer hårdfört auktoritärt ledarskap har gett skäl till eftertanke.
Bilbatterier är dock inte kritisk infrastruktur. Därmed kan situationen inte rakt av jämföras med de långtgående åtgärder som tagits för att stänga ute kinesiska Huawei från 5G-nätet. Men svenska bilindustrin är viktig för ekonomin och därmed kan ägarförhållande få digra konsekvenser om vår relation till Kina förvärras.
Även lokala makthavare behöver reflektera över långsiktiga risker. Mer behöver göras för att industrin ska ställa om och elektrifieras. Att bli språkrör för Kina eller för kinesiska investeringar är dock inget som svenska politiker borde syssla med.
