Grundfaran är islamismen
Äntligen stod statsministern i talarpodiet. Ja, visst kunde statsminister Ulf Kristersson (M) ha framträtt tidigare för att adressera frågor relaterade till korankrisen. Han hade förvisso låtit meddela sig innan dess på sociala medier, men kritikerna har en poäng i att sådan kommunikation inte direkt är jämförbar med en gammal hederlig pressträff där journalister kan ställa följdfrågor.
Men alla förstår väl egentligen att regeringen förstås har arbetat intensivt de senaste veckorna – så dessa politiska charader om att statsministern eller regeringen skulle vara handlingsförlamad är meningslösa.
Och för allt i världen, oppositionen måste sluta kräva att statsministern ska ”avskeda” justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD). Det var välkommet att statsministern gav en tydlig uppmaning till Jomshof att besinna sig. Men regeringen kan inte befalla riksdagsledamöter att avgå, som statsministern också var noga med att poängtera. Men Socialdemokraterna har kanske en annan syn på förhållandet mellan riksdag och regering?
Varför inte hellre diskutera sådant som, säg, sakpolitik? I det pågående läget med koranskändningar, terrorhotsnivån och Natoprocessen finns det utrymme för att diskutera vad som faktiskt är den lämpliga vägen framåt. Och regeringens besked i frågan hittills innehåller sådant som inte är okontroversiellt.
Men det senare ska inte överdrivas. Under tisdagens pressträff sa justitieminister Gunnar Strömmer (M) att något förbud mot koranbränningar inte är aktuellt. Av allt att döma kommer Sveriges alltså inte att återinföra någon modern trosfridslag, även om det i och för sig hade kunnat vara en potentiell åtgärd – sådana lagar förekommer i en del liberala demokratier.
Regeringen har inte heller gett något definitivt besked om reformer, utan vad som sagts är att man ser över vilket utrymme som finns för att ”bredda prövningen av tillstånd för allmänna sammankomster.” Att noga se över vilka möjligheter som står till buds innan man går vidare är klokt. Om det sedan verkligen bör genomföras är en annan femma.
Men risken är att minsta lilla förändring uppmuntrar islamistiska krafter till att fortsätta storma mot Sverige. Det framstår alltså som riskabelt att genomföra något sådant här och nu – det skulle av yttrandefrihetens fiender kunna tolkas som att man genom upplopp, hot och hat kan påverka svensk lagstiftning. Och det vore onekligen en farlig utveckling.
Man bör ha klart för sig att faran i den nu pågående krisen inte består i de förkastliga koranbrännarnas aktioner, utan islamisternas reaktioner. Protestera för all del gärna mot koranbränningar. Men kräv inte inskränkta friheter under hot om våld och upplopp.
De som tar illa vid sig av koranbränningarna borde lära sig av den katolske skådespelaren Joe Pesci (ni vet, han som spelade en av skurkarna i Ensam hemma) och hans reaktion efter att sångerskan Sinead O'Connor rivit upp en bild på påven i programmet SNL. I ett senare avsnitt lät Pesci tejpa ihop fotot och kommenterade: ”Ok, det var det. Varför skulle jag låta det bekymra mig?” Så enkelt kan det faktiskt vara.
