Grundkurs i artskydd
Ibland går utvecklingen så snabbt att det är svårt att hänga med. LRF skogsägarna har gjort en gedigen insats för den som vill sätta sig in i frågan om artskydd.
Rapporten Artskyddet och skogen som LRF Skogsägarna släppte för ett par veckor sedan går igenom vad som hänt när politiker, myndigheter och domstolar bit för bit försatt svenska skogsägare i svåra och oförutsägbara positioner.
Det börjar med art- och habitatsdirektivet. EU-lagstiftningen som är till för att skydda hotade djur, fåglar och växter från att utrotas. Det kom till 2007, långt efter att Sverige på egen hand beslutat om att fridlysa vissa arter, och från 2016 började Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen dra in det svenska skogsbruket i denna härva. Fram till dess sågs inte detta lagstiftningspaket som något som hade med skogsbruket att göra, eftersom det också finns skydd för ”pågående markanvändning”. Det vill säga, skogsbruk som redan är igång skall inte påverkas negativt av nya regler.
Omtolkningen ledde till rättsfall, som i sin tur ledde till nya omtolkningar av regler. Miljöbalken, det stora lagstiftningspaket som artförordningen är inslaget i, har skrivelser som tolkades till att markägaren har ansvar för att bevisa att den pågående markanvändningen, alltså själva skogsbruket, inte kolliderar med målen om att skydda vissa utpekade arter.
LRF Skogsägarna tar i rapporten upp ett belysande exempel: en avverkning som skulle omfatta sex hektar stoppades för att den låg i närheten av ett revir för lavskrikor. Tills markägaren kunde bevisa att fåglarna inte rör sig i området blir det ingen avverkning. Ett företag som skulle klara av att genomföra en korrekt inventering skickade en offert på hundraåttiotusen kronor, pengar som markägaren skall ta ur egen ficka. Utfallet av inventeringen är givetvis dessutom oklar, det kan sluta med att man hittar spår av lavskrikor, och då stoppas avverkningen helt.
Skulle de fem vanligaste arterna som skyddas (orkidén knärot, mindre hackspett, tretåig hackspett, lavskrika och tjäder) få så mycket utrymme skyddat som varje individ kräver skulle det snabbt bli ohållbart. Om man inte kunde räkna med att en del av dem redan bor i skyddad skog skulle det röra sig om nästan två miljoner hektar skog som måste tas ur skogsbruket. Det skulle handla om tio miljarder kronor per år i ersättning från staten till skogsägare.
Det är förstås mycket bättre om saken går att lösa på andra sätt. LRF Skogsägarna ger dessutom förslag på hur sådana upplägg kan se ut. Frågan måste hanteras av nuvarande regering, sannolikt av ministrarna Romina Pourmokhtari och Ebba Busch i samverkan. De tolkningar och domslut som lett fram till dagens situation är i vissa fall bara ett par år gamla, men får konsekvenser generationer framåt.
För Kronoberg med sina många familjeskogsbruk är det en avgörande fråga. Dyra inventeringar med osäker utgång kan helt dränera ekonomin för den som har skogsbruket som bisyssla. Bevisbördan måste återställas så att skogsbruket kan skötas långsiktigt igen.
