Gynnat utländskt ägande
De rödgröna tycks gilla oppositionsrollen så mycket att de gärna går i opposition mot sig själva. Det senaste debaclet gäller vilka begränsningsregler som ska gälla inom de återlanserande skatterna på förmögenhet och bostäder. Miljöpartiet vill undanta fastigheter i förmögenhetsbeskattningen, medan vänsterpartiet klassar det egna hemmet som kapital. Socialdemokraterna tiger än så länge.
När det stod klart att 20 000 småhusägare skulle drabbas av en skattehöjning i samband med 2012 års uppräkning av taxeringsvärdena började oppositionspartierna att skruva på sig. Och nu är de överens om att de därför vill höja gränsen för beskattning, så att effekten dämpas.
Man kan förstås ställa sig frågan varför det är nödvändigt med denna begränsningskarusell. Varför är det så viktigt med en fastighetsskatt när målet är att enbart 1,4 procent av småhusägarna ska betala den?
Historiskt hänger de båda skatterna ihop. Av den förmögenhetsskatt som betalades in år 2002 utgjorde det egna hemmet basen för drygt 40 procent av skatteintäkterna. Man kan därför säga att förmögenhetsskatten för väldigt många utgjort ytterligare en skatt på fast egendom, ovanpå fastighetsskatten.
Undantag och begränsningsregler är inga nya fenomen. Ironiskt nog var till exempel huvudägarna i aktiebolag helt befriade från förmögenhetsskatt på sitt aktiekapital. De som kunde planera bort förmögenhetsskatten slapp också betala den. Kapitalisten som skulle klämmas åt gick fri.
Ett av de tyngsta argumenten mot en ny såväl fastighets- som förmögenhetsbeskattning är att det slår mot det svenska ägandet. Den insikten tycks saknas inom det rödgröna samarbetet. Det är enkelt att tala om fördelningspolitik, och att de rika ska betala mer. Men de flesta är nog överens om att det finns ett värde i ett lokalt näringsliv, och att ägarna helst ska vara synliga och kanske också bo på orten. Det är familjeföretagen som drabbas av skattebördan.
Om Sverige återinför en förmögenhetsskatt går vi emot trenden inom EU, där de länder som haft en sådan avskaffat den. I dag är det bara Frankrike som har kvar sin så kallade solidaritetsskatt.
En förmögenhetsbeskattning snedvrider kapitalkraften mellan svenska och utländska ägare, eftersom skatteförhållandena är så olika. En central fråga att ställa är därför om man hellre ser utländska riskkapitalbolag som ägare av företaget man arbetar på eller om det är bättre med svenska, synliga och närvarande ägare. De fackliga erfarenheterna visar att det många gånger är enklare att samarbeta med svenska ägare än utländska. En arbetsmarknad med stort lokalt ägande kan därför sägas vara mer trygg än en arbetsmarknad där ägarna bor i USA eller kanske Kina.
