Habemus Papam
När en kravprofil upprättades för biskopen i Växjö stift var nivån hög: Den nye biskopen skulle var en andlig ledare, en visionär och inspiratör. På senare plats kom en mer mänsklig egenskap som kommunikatör.
Förväntningarna är således enorma på den tillträdande ämbetsbäraren. I en organisation där biskopsämbetet är centralt – som ett sammanhållande och kontrollerande kitt påminnande om den historiska successionen tillbaka till kyrkans stiftare själv – är det naturligt. Med tanke på att kyrkan står inför stora utmaningar med fallande deltagartrender i gudstjänster och minskat medlemsantal, är förhoppningarna än mer uppskruvade. Lägg därtill det som varit i stiftet – konflikter och oro – så finns hopp om försoning, sanning och ljus.
Jan-Olof Johansson, i många år rådgivare och chef lite i skymundan bakom kända biskopar som Sven Lindegård, Jan-Arvid Hellström och Anders Wejryd – får nu själv stå i koret, inte bara i Domkyrkan där han ännu är domprost, utan i hela S:t Sigfrids stift. Ingen övrig kandidat kunde matcha Johansson som får uppleva ett starkt yttre kall med 60 procent av rösterna. Erfarenhet och regional förankring – både i ”Jönköpings” och ”Växjödelarna” med dess olika traditioner av stiftet – belönades. De ekumeniska kontakterna från arbetet i Svenska Jerusalemföreningen väger också tungt. Ingen organisation är så global som den världsvida kyrkan.
Stödet för Lisa Tegby bör förstås också mot bakgrund av en vilja, att framhäva att en kvinna även i gammal- och högkyrkliga Växjö stift är möjlig på biskopsstolen. I biskopsvalet i Växjö stift ställer inte kandidater som känner sig kallade i ett ultraliberalt stift som Stockholm upp. De skulle vara chanslösa. Så påvisas fortfarande den så kallade stiftspartikularismen. De teologiska skillnaderna mellan stiften består, även om en kvinna i gårdagens val får ett starkare stöd än en före detta kvinnoprästmotståndare.
Förhoppningarna måste samtidigt ses i ljuset av biskopens numera begränsade makt i Svenska kyrkan. Biskopen och stiftet är inte längre arbetsgivare för prästerna. På nationell nivå saknar de representation i kyrkomötet, även om det måste tilläggas att de sitter i den mäktiga läronämnden, som har ett starkt inflytande i trosfrågor. Biskopen är ingen regional vd eller någon generaldirektör med beslutanderätt ner i organisationen. Få om någon organisation är nämligen på gott och ont så demokratisk och decentraliserad som Svenska kyrkan. Det är lokala förtroendevalda och kyrkoherdar, som styr över verksamheten och gudstjänstlivet i Teleborg, Oskarshamn eller Hjelmseryd.
Biskopens formella befogenheter må vara att viga präster och diakoner, samt leda stiftsstyrelse och domkapitel. Men den symboliska makten ska inte underskattas, särskilt inte i en miljö där symboler har stor betydelse. Här kommer kraven på andlig ledare och visioner in.
Svenska kyrkan står visserligen inför organisatoriska förändringar. Hur får man in en diskussion om nyckeltal och effektivitet i församlingarna? Ska församlingar i en stad profileras mot olika målgrupper – unga, aktiva gudstjänstdeltagare – eller ska betoningen ligga mot närhet och likformighet? Kan goda exempel på församlingsutveckling spridas och dåliga ledare bytas ut? Organisationen i sig – kyrkan betyder Kristi kropp eller Guds folket – vittnar om att organisationsutveckling är fråga om andliga visioner. Organisationsförnyelse och gudstjänstutveckling går vanligen hand i hand.
Samtidigt ligger utmaningen i att bara en kyrka som har något att säga blir intressant. I en luthersk kyrka representerar inte bara biskopen kyrkan, utan alla präster. Ja, alla har i en luthersk tradition en uppgift i kyrkan.
Men när många människor förlorat kontakten med församlingsprästen och när medierna ersatt kyrkbacken som torget, krävs också ett deltagande från kyrkans företrädare i en intellektuell diskussion. Andligt ledarskap handlar inte bara om att synas i kyrkan utan också i ännu högre grad kanske utanför den.
