Håll fötterna på jorden EU
Kristdemokratin i Europa har varit en viktig kraft för att driva fram samarbete och förståelse mellan olika länder. Kristdemokraterna i Tyskland, CDU, har varit en dominerande kraft i den inhemska politiken men också tagit ett stort ansvar för att utveckla den Europeiska Unionen.
Grundläggande för den kristdemokratiska ideologin och detta utvecklingsarbete är subsidiaritetsprincipen. Den går ut på att beslut bör fattas så nära den som påverkas av beslutet som möjligt. Det gör nämligen att beslutet uppfattas som mer legitimt och det ökar sannolikheten för att de berörda engagerar sig i beslutsprocessen.
Det är också den insikten som gör principen så viktig. Det finns politiker och tjänstemän inom EU som förlorat blicken för att EU är ett mellanstatligt projekt och som ser att unionen kan användas för att skapa ett överstatligt maktcentrum. Motivet som helgar detta är att EU skulle kunna användas för att optimera ekonomierna i Europa. Nackdelen är att folk trivs med ett visst mått av ineffektivitet. Det är inte sällan som kulturell särprägel ser ut som ineffektivitet.
Med tanke på kristdemokratins inflytande över det europeiska samarbetet är det inte heller konstigt att subsidiaritetsprincipen finns inbyggd i EU-rätten. Den är en av de grundläggande principer som ska vägleda unionen i dess arbete och prioriteringar.
Det är därför naturligt att den kristdemokratiska Europaparlamentarikern Lars Adaktusson nu skrivit en rapport som ger en bild av läget för närhetsprincipen. Adaktusson har identifierat en rad voteringar sedan 2014 som han tycker bryter mot den grundläggande principen om subsidiaritet.
Bland dessa återfinns förslag om att ge ekonomiskt stöd till skolor som serverar mjölk till barnens skolmat, lagstifta om tvångskvotering till bolagsstyrelser, filmkunskap ska bli ett obligatoriskt ämne i skolan för att gynna europeisk film, reglera den europeiska arbetsmarknaden ytterligare samt att sänka rösträtten till 16 år för Europaparlamentsvalet.
Detta är några exempel på frågor som bäst lämnas åt enskilda medlemsländer att lösa. De skolungdomar som tvingas lära sig om film från Europa för att politiker i Bryssel tror att det kommer hjälpa den europeiska filmindustrin kommer garanterat att känna sig överkörda. Det är onödigt och farligt.
EU var ett konstruktivt forum i sin linda, då gick samarbetet ut på att ta bort hinder för handel och utbyte mellan länderna. Nu har de stora och angelägna hindren tagits bort och allt mer tid ägnas åt att försöka jämna ut en spelplan med hjälp av subventioner och ekonomiskt stöd.
Till detta kommer de som vill se ett "mer socialt EU". De ser att EU skulle kunna användas till att jämna ut sociala och kulturella skillnader. Det är en vacker ambition men bygger också på att man ser världen som en spelplan, och förstås att man struntar i subsidiaritetsprincipen.
Subsidiaritetsprincipen är EU:s bromsar. Om den inte vårdas är risken att unionen kör av rälsen. Den som vill värna unionen ser till att slå vakt om att besluten fattas så nära människor som möjligt.
