Historien om ett nytt europeiskt museum

Slutnotan finns ännu inte på bordet, men det kan handla om flera miljarder kronor. Och detta för ett projekt som Europaparlamentet backat in i, efter små men medvetna penndrag i budgeten. Från början var det att betrakta som ett sidoprojekt till den fransk-tyska idén om att skapa en europeisk historiebok i syfte att få skapa en europeisk identitet bland medlemsländernas elever. Här finner vi också målgruppen för museet. I samma hus som fattiga barn fick rotfyllning på 1930-talet ska barn av i dag bli uppfyllda i anden av populära med likväl vaga värdeord som mångfald, olikheter och hållbarhet.

Några frågor infinner sig. Hur stor självständighet kommer museet att ha? Vem berättar historien, varför och vem vinner på det? Risken är uppenbar att historien används som ett verktyg för att skapa en konstruerad och politiskt tillrättalagd känsla av tillhörighet. Konflikter mellan länder lär i varje fall inte stå i centrum, alla länder har dessutom sina "sanningar" om händelseförlopp, skuld och förtjänster. Bara en sådan sak att år noll för museet kan komma att bli 1946 säger något om hur känsligt området är. Det går knappast att tala om en gemensam europeisk historia annat än på ett så ytligt plan att det blir meningslöst.

Kanske kan museet i själva verket ses som ett rop på hjälp, en längtan efter något fast i en byråkrati som för såväl utomstående betraktare som tjänstemän och politiker inom EU:s institutioner framstår som ett mer eller mindre organiserat kaos där få har kännedom om såväl formella som informella beslutsvägar.

Samtidigt pågår ett integrationsprojekt i det tysta. I Europaskolesystemet går omkring 20 000 barn till eurokrater och politiker för att formas till goda EU-medborgare. En generation som växer upp, med läxuppgifter som ”Vår kommissionär”, i en kulturell bubbla där den nationella identiteten blir allt mer innehållslös. Så skapas också på sikt en ny eliternas klass i Europa, uppvuxna inom ramen för EU:s institutioner med en framtid som ledare av desamma. Det är förvisso inget nytt fenomen. Det har länge talats om en framväxande kosmopolitisk elit med allt svagare band till sina hemländer och landsmän. Men vad händer på sikt i dessa maktcentra när förståelsen för kulturella olikheter och nationella identiteters betydelse försvagas?

EU-samarbetet är betydelsefullt och på många sätt nödvändigt för att möta globala utmaningar i fråga om klimat, välstånd, konkurrens och säkerhet. Men man bygger in problem i systemet genom att försöka överföra fenomen som nationell identitet och samhörighet till EU-nivå. Mot den bakgrunden bör man därför betrakta House of European History med viss skepsis.