Annons

Hjälp Ukraina ur den våldsamma relationen

Putins väver försåtliga sagor om relationen till Ukraina för att tvinga henne kvar.
Ledare • Publicerad 16 juli 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Det är lätt att tänka sig att kartan man lärde sig i grundskolan är gjuten i sten. I alla fall för personer uppvuxna på 1990-talet, äldre generationer är nog mer beredda på omvälvningar. Visst föll ett par stater samman, på Balkan och i Afrika. Men på det stora hela var ju kartan färdig, det finns ingen mer mark att göra anspråk på. Med den olagliga annekteringen av Krim har Ryssland visat att det fortfarande finns gränser som inte respekteras.

Ukraina är inte skyldigt Ryssland något.
Ukraina är inte skyldigt Ryssland något.Foto: Bohdan Kutepov

I måndags publicerade Rysslands president Vladimir Putin en artikel där han med förvriden historieskrivning vill mena att Ryssland och Ukraina är menade att hänga ihop. Den som är van vid demokratiskt valda politiker har svårt att greppa hur märkligt agerandet är. Med 2014-års uppgörelse med Ukrainas Moskvatrogna ledning och efterföljande vedergällning från Ryssland som bakgrund blir artikeln rent skrämmande. Anders Åslund från Stockholm Free World Forum har för Project Syndicate gjort en gedigen insats för att reda ut de felaktiga påståendena som Putin bygger sin text på.

Annons

Det finns mycket kritiskt att säga om kolonial skuld som begrepp och maktverktyg. Men finns också något riktigt motbjudande i den ryska maktens vägran att bearbeta arvet efter Sovjet. Som Åslund konstaterar var Holodomor, en aktivt framdriven svältkatastrof som Sovjet påtvingade den ukrainska befolkningen, inte problemet för Putin som istället vänder sig mot bolsjevikernas stöttande av sovjets olika nationella kulturer. Kanske är det just det nationella traumat som man nu bearbetar. Att Sovjetstyret betonade olika folkkulturer men förteg den ryska, som bar på för många minnen från Tsartiden.

En sådan bearbetning går förstås att göra utan att förstöra andra nationer och tusentals människoliv. Särskilt när Ukraina redan tvingats bära ett tungt ok av förtryck under stora delar av 1900-talet. Den sovjetiska kulturpolitiken har berövat miljoner människor deras språk och traditioner. Med Sovjets fall borde imperialismen också ha fallit. Det blir minst sagt märkligt med ett politiskt projekt som är både nationalistiskt och imperialistiskt.

Även om Ukraina skulle ha den tillkomsthistoria som Putin beskriver finns inget i sig som skulle ge patrioten i Moskva rätt att ifrågasätta landets gränser. Det går utmärkt att tolerera att kulturellt lika befolkningar bor i tydligt avgränsade och erkända nationer.

Det finns alltid olika sätt att se på historiska händelser. Vi lever i en tid då många vill använda historia för att skriva in andra i olika förlorarroller. I Sverige finns en fixering vid 30-talet som ett sätt att varna för Sverigedemokraternas utveckling. Det är värdefullt att försöka lära av historien och andras misstag, men den politiska vinning som ligger i att utmåla en konkurrent om makten som demon är för stor för att se detta historieintresse från politiker som illvilligt.

Putins berättelse om två bröder som kommit ifrån varandra borde få oss att haja till. Ukraina förtjänar lugn och ro efter snart hundra år av våld i nära relation. Och vi borde tänka efter hur vi själva använder historieskrivning för våra egna syften.

Jacob SidenvallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons