Hundra år av kinesisk despoti
1921 grundades Kinas Kommunistiska parti. Enligt diktatorn Mao Zedongs historieskrivning den första juli. Efter att den nationella armén kämpat mot Japan under andra världskriget fick kommunisterna, som bidat sin tid i bergen, en möjlighet att fördriva landets ledning till ön Taiwan. Som nu bör ses som ett självständigt land.
Vad som följt är decennium efter decennium av utrensningar och brutalt förtryck. Kulturrevolutionen med dess fängslanden och massvält ledde till att miljontals kineser miste livet. En gryende demokratirörelse efter Maos död slogs ned i april 1989 med full brutalitet på Himmelska fridens torg i Peking och runt om i Kina.
De ekonomiska reformerna som följt därefter har sålts in som ett steg mot ett öppnande. I praktiken tog Pekingregimen lärdom av Sovjetunionens fall och fortsatte med samma hårdföra metoder att samla makten i kommunistpartiets händer samtidigt som landet blev hela världens fabrik.
En röd prins, ett barn av de första revolutionärerna, styr nu Fastlandskina. Xi Jinping, som genom att ha förlorat allt under kulturrevolutionen och sedan tagit sig tillbaka till toppen kunnat framstå som något annat än den inre partikader som han är sprungen ur.
Sedan president Xi tillträdde hösten 2012 har landet fallit djupare in i en fanatisk nationalism, ökad social kontroll och en allt mer expansionistisk och hotfull inställning till närområdet. I handelsfrågor är partiet villiga att offra både befolkningens välstånd och internationella regelverk för att tillskansa sig fördelar gentemot andra länder.
Målet är inte en god ekonomi eller ett folk som lever goda liv, utan att åter igen se sig som mittens rike med en värld som tvingas buga sig till golvet för att få vara i kejsarens närhet. Alla medel står till buds.
De hundra år som föregick kommunismen brukar i Kina kallas för seklet av förödmjukelse. Från att Kina mötte de västerländska stormakterna och genom krig tvingades öppna sin ekonomi till att de åter igen kunde stänga landet under Mao. Nu är det genom att kontrollera världshandeln som framgången skall säkras. En naiv omvärld har spelat med och gjort sig beroende.
”Målet är inte en god ekonomi eller ett folk som lever goda liv, utan att åter igen se sig som mittens rike med en värld som tvingas buga sig till golvet för att få vara i kejsarens närhet.”
Demokratier kan inte med hedern i behåll låta brotten fortlöpa. Produktionskedjorna som är beroende av Fastlandskina behöver bli mer varierade och utspridda.
Förr eller senare lär löneökningar och osäkerheten slå undan benen på den kinesiska ekonomi, produktion och kapital flyttas till andra länder. Det vill nu kommunistregimen parera genom en egen utveckling av teknik och spridning av sin verksamhet.
Men givet att kommunisterna fortsätter hålla sig kvar vid makten kan väst knappast låta systemet växa och sprida sig. Hundra år av despotiskt ledarskap är ett tydligt kvitto på vad för slags samhällsordning som kommunistpartiet står för.
Det är ett tungt nog faktum att världens folkrikaste land lever under totalitärt förtryck. Det får inte tillåtas att fler tvingas in i regimens långa skugga.
