Hur många krälar i bushen?
Enighet, breda lösningar över blocken och en gemensam doktrin. Svensk säkerhetspolitik har genom åren med något undantag om inte kännetecknats av total konsensus så sällan av stora konflikter. Främst beroende på att av ståndet mellan retorik och verklighet varit så stort framför allt hos det ofta regeringsbärande socialdemokratiska partiet. Neutraliteten har prisats, medan Nato-anpassning skett. Försvarsmakten har varit i ett internationellt perspektiv jämförelsevis större än vad många insett. Men i dag efter det kalla kriget slut, när den svenska utrikespolitiken formas i samverkan med EU, var finns de politiska skiljelinjerna? Klart är att den gamla klyftan mellan retorik och verklighet består. När utrikesminister Laila Freivalds i går besökte folk och försvarskonferensen i Sälen var frågan om Nato mest en bricka i det parlamentariska maktspelet. Nato nämndes i en argumentation som inte gick ut på annat än att angripa den borgerliga oppositionen.
Tiden för den typen av partipolitiskt spel borde vara förbi. Med denna ty av uttalanden för-minskas en stor säkerhetspolitisk fråga till en partiskiljande träta. Försvarsalliansen blir ett spöke att plocka fram när väljarna skall skrämmas för oppositionen. Som under ett valår. Därmed omöjliggörs dialog och samtal. Sverige fortsätter att delta i strider under Natobefäl, och anpassa utrustning efter Natostandard. Men inflytandet i värdegemenskapen saknas. En annan klyfta mellan verklighet och retorik var Freivalds uttalande att "vi inte skall räkna antalet soldater som ligger och krälar i bushen". Underförstått antas utrikesministern påstå att kvalitet och inte kvantitet på soldater avgör styrkan och färdigheterna.
Som m-ledaren Fredrik Reinfeldt konstaterade är det så de rika och militärt starka staterna resonerar när de inte vill sända stora fredsfrämjande trupper till konflikthärdar. Det blir länder som Pakistan och Bangladesh som därmed håller FN-fanan högst. Stater som är allt annat än rika. Till saken hör att det är helt omöjligt att bortse från antalet soldater som "ligger och krälar i bushen" oavsett teknisk utrustning eller uppgift. En tredje klyfta är oviljan att erkänna att EU-medlemskapet förpliktigar. Även om EU inte är en försvarsallians är det som Fredrik Reinfeldt mycket riktigt påpekade en union där medlemsländer rimligen har lojalitetsplikter gentemot varandra. Av uppfattningarna i Sverige verkar det som om EU-länderna har säkerhetspolitiska förpliktelser gentemot oss, men att vi inte har några mot broder och systerländerna. Andra skall ställa upp och försvara oss. Den uppfattningen känns igen - från förr.
