I Emmaboda behöver man inte ta i trä
Vid augustikvällens besök vid Moshultamåla gamla skola är gräset nyklippt. I skolhuset vårdas minnet av Vilhelm Moberg av en ideellt arbetande förening. Skolsalen är ett eldorado för den som vill upptäcka författarens liv i stort och smått eller som få en inblick i det svenska bondesamhällets historia.
Det är likadant vid övriga platser i närheten med koppling till Mobergs och hans litteratur.
Anslagstavlan vid vägskälet i Åkerby i Lessebo kommun vittnar om en livaktig hembygdsförening med program för hela sommaren.
Skötseln av Korpamoen i Ljuder, där Astrakanträdet skyddas mot viltet, och Klasatorpet i Långasjö, där örtagården doftar ljuvligt, för att bara nämna ytterligare två platser i ”Mobergland”, vittnar om stolthet. Men också om viljan att föra ett litterärt arv vidare till nästa generation. Raskens, Soldat med brutet gevär och Utvandrarserien ska inte falla i glömskans träsk.
Litteraturen är heller inte bortglömd i Emmaboda med omnejd.
Platsens ande fortsätter att prägla omlandet. Emmaboda kommun brukar sticka ut i kommunala jämförelser över kommunernas anslag till kultur per invånare. Lägg därtill att utlåningen från biblioteken i kommunen också hör till Sverigetoppen räknat per invånare. Kommunala ambitioner spelar in, liksom rimligen ett kulturellt arv. Den lokala kanon som också är den del av den nationella ska läsas.
”Fakta bryter med all sannolikhet mångas bild av kulturlivet i mindre kommuner som präglas brukshistoria och i dag domineras av större industrier.”
Fakta bryter med all sannolikhet mångas bild av kulturlivet i mindre kommuner som präglas brukshistoria och i dag domineras av större industrier. Men fördomarna är felaktiga. Glasriket är mindre, men form, hantverk och design med ursprung i hyttorna lever vidare i nya former.
Det omtalade ”konferensbordet” i Emmaboda kan ses mot detta historiska perspektiv. Kommunhus värda namnet ska rimligen manifestera självmedvetenhet och stolthet, som en perfekt spegelbild av det egna samhället. Trä och glas i förening i bordet vittnar om platsens kultur och inspirerar på en och samma gång både till bevarande och nyfiken utveckling. Bordet är naturligt nog också tillverkat av en lokal finsnickare i Långasjö.
Mycket kan sägas om beredningen och förankringen av inköpet. Där gick det mesta fel. Det skapar en befogad oro över såväl risker för tjänstemannastyre som över politikens ovilja att fatta beslut och stå för dem. Och det är klart att den totala kostnaden sticker ut.
I den nationella debatten passar bordshistorien in i helt olika narrativ, i berättelser som ska spegla något större än ett möbelinköp.
Kostnaden betraktas som ett exempel på kommunalt slöseri och pengarna borde användas till skattesänkning, skrivs det på twitter av borgerliga opinionsbildare.
I S-kretsar ses protesterna mot inköpet som en del av den folk-elit konflikt som högerpopulismens odlat där också konsten och kulturutövare ständigt angrips.
Båda exemplen vittnar om avståndet mellan opinionsbildarna och Emmaboda.
Borgerliga debattörers återkommande språkbruk om att kommunskatten generellt kan sänkas på grund av något ”slöseri” är i sig ganska tjatig. Och även om SD passat på att göra sin röst hörd i bordsfrågan så kommer den hårdaste kritiken från de lokala socialdemokraterna som i Emmaboda som efter årtionden av total politisk dominans är så ovana med att sitta i opposition.
