I ministerns tankevärld

Det var en positiv finansminister som i går blev intervjuad i SVT:s morgonsoffa. Magdalena Andersson (s) var övertygad om att svensk ekonomi är på väg åt rätt håll. I sin glädjeyra var hon dock oförsiktig nog att nämna uppgifter som kan tolkas på mer än ett sätt. Bland annat stoltserade hon med att regeringen sedan i våras lyckats sänka kostnaderna för migrationen med etthundra miljarder kronor.

Det är nästan två och en halv procent av Sveriges BNP och mer än dubbet så mycket som regeringen ger försvarsmakten att röra sig med årligen. En finansminister som lyckas genomföra sådana besparingar måste vara värd sin vikt i guld. Tyvärr säger siffran mer om det huvudlösa pengaflöde som regeringen öppnade upp under förra hösten för att rädda en huvudlös migrationspolitik. Boendeplatser på asylboenden upphandlades för fantasisummor och entreprenörerna såg till att få så långa kontrakt som möjligt. Om man blir rånad ena kvällen men inte nästa innebär det också att ens utgifter sjunker.

Så hur tolkar finansministern situationen? I intervjun säger hon att den offentliga konsumtionen är en viktig anledning till att ekonomin går bra. Det är de hundra miljarderna som går igen. Budskapet är att det viktigaste är att pengar rör på sig, inte vad de används till. Anderssons uppfattning, om man ska ta henne på orden, är att regeringen skulle ha låtit migrationskrisen fortsätta om det gick då den var bra för ekonomin.

Enligt henne var det inte "ekonomiska orsaker som gjorde att vi la om politiken, utan det var rent praktiskt väldigt svårt att skaffa tak över huvudet för så många." Problemet var att "det finns en gräns för hur snabbt en välfärdsstat kan växa." Den gränsen gick tydligen först vid statsfinansierade tältläger. Det är bra att veta inför framtiden.

Det är över huvudtaget bra att veta hur finansministern tolkar det gångna årets migrationskris som inneburit Sveriges svåraste prövning sedan finanskrisen i början av nittiotalet. I hennes värld innebar den en lite för stor och lite för plötslig stimulansåtgärd som föll oss i knät. Eller som hon kallade det, "en liten kostnadspuckel".

Mot slutet av intervjun var det dock nära att hon öppnade för reflektion när SVT frågade om regeringens lån som krävts för att få statsfinanserna att gå ihop. "För mig är det väldigt viktigt att [...] vi ska se till att det finns tillräckligt mycket resurser så att de barn som redan är där (I skolan red.) får en tillräckligt bra kvalitet." I klartext betyder det att finansministern var tvungen att låna pengar för att inte äventyra små barns skolgång.

Vad är ett gott förvaltarskap? Den frågan bör alla folkvalda ställa sig själva. Är det att lägga etthundra miljarder på något man inte har råd med för att det är jobbigt att säga nej? Är det att jonglera med barns framtid för att få fart på ekonomin?

Det finns bara en förklaring till Magdalena Anderssons uttalanden och syn på det senaste årets händelser. Hon ser sig som en förvaltare av välfärdssystemen och inte av Sveriges invånares intressen och pengar. Vi får tacka för att hon klargjort det inför kommande val.