Ibland lite väl tydlig

När Mona Sahlin frågades ut fick hon svara även för sina samarbetspartiers politik. Jan Björklund konfronterades i långt högre grad med sitt eget partis uppfattningar, vilket gynnade honom. Hans agenda inom utbildningspolitiken är så stark att han till och med fått socialdemokraterna att tänka om när det gäller såväl nationella prov som betyg.

Desto svårare hade han att övertyga när han ställdes inför fördelningspolitiska frågor. Att Sverige blir mer framgångsrikt med sänkta skatter för höginkomsttagare övertygar knappast vänsterväljare. Risken är att folkpartiet uppfattas som ett parti för de rika.

Björklund har en tydlighet som många gånger saknats hos hans företrädare på posten. Å andra sidan lyckas han inte förmedla de socialliberala grunderna för sina slutsatser. För att ta ett exempel: Istället för att resonera kring de svåra gränsdragningarna mellan frihet till och frihet från religion nöjer han sig med att förklara att man i en undervisningssituation måste kunna se varandra i ögonen. Det är en rimlig slutsats, ingen tvekan om det. Men med det lämnas också en rad frågor obesvarade. Kanske är det i detta vi finner förklaringen till att folkpartiet av i dag beskylls för att fiska i grumliga vatten. Björklund uppskattas ofta för sin tydlighet. Men att berätta hur man kommit fram till en slutsats är den verkligt svåra utmaningen inom politiken och här lämnar han en del att önska.

Björklund för inte bara en kamp mot de rödgröna utan också en kamp mot nidbilden av sin egen person. Är han då en krigshetsare för att han vill stärka den svenska insatsen i Afghanistan? Inte mer än att kravet på förstärkning består i att utrusta styrkan med ambulanshelikoptrar. Flirtar han med främlingsfientliga väljare för att han vill upplysa nyanlända medborgare om svensk kultur och svenska regelverk? Det finns anledning att påpeka att Svenska för invandrare (Sfi) tidigare haft en liknande funktion. Det är som Björklund själv hade anledning att påpeka: debatten är något överdriven.