Ica i Vislanda gör vad de kan

Ica i Vislanda har offentliggjort foton på personer som snattat i butiken. Det går att polisanmäla, men bara genom att samtidigt avslöja sig som en av de utpekade. Problemet är att det är så låg prioritet på snatteri hos polisen att handlare och anställda måste lösa saken på egen hand. Och då är det ett mindre problem att butiken hänger ut någon än att andra metoder används.

Det finns visioner och verklighet när det gäller våra arbetsplatser. En vision är att personer som kan utsättas för våldsamma situationer tränas för den saken under utbildningen. Så ser det ut för poliser, som också genomgår en lång lämplighetsprocess innan de ens får börja studera.

Men så finns verkligheten. Den där ibland omyndiga tonåringar som sitter i kassan på matbutiken får en allvarlig situation i knät. Om man går på magkänslan och anklagar en kund för snatteri sätter man igång en händelsekedja som man inte ser slutet på. Kanske handlar det om en person som i sin uppenbarelse eller sitt sätt ger en föraning om att det kan vara farligt att konfrontera.

Och vad ligger i potten? Handlar det om småsaker som man sett personen lägga i fickan väntar knappast någon fängelsedom. Skall man riskera allvarlig fysisk skada för att skydda några godispåsar, sådant som egentligen kan betecknas som svinn. Det är trots allt chefer högre upp i organisationen som har de egentliga incitamenten för att hindra butiksstölder.

Utanför bubblan står också en till synes växande skara som ser det som moraliskt förkastligt att försöka hindra det de betraktar som småbrott. Empatin och inlevelseförmågan tycks aldrig sina när det kommer till ringa narkotikabrott, snatteri och stölder. Att lägga sig i, att försöka vara duktig, att tjalla är tankemönster som denna grupp är snabba med att dra fram.

Men bakom denna gruppens vision om fridlysta småtjuvar som bara vill överleva i ett hårt samhälle finns något annat. De som uppmuntrar kassörskor att vända bort blicken, att svika arbetsgivaren är företrädare för djungelns lag. Det är den starkes rätt de förespråkar, även om de talar vackra ord om svaga, utsatta personer.

För lagen och ordningen är det som skyddar den svage. Som gör det möjligt att låta fysiskt svagare personer arbeta i matbutiker, att tonåringar kan ges förtroendet att hantera större summor kontanter och växa med den uppgiften.

Vårt samhälle finns också som vision och verklighet. På pappret är det bara polismakten som upprätthåller ordningen. I verkligheten bidrar alla som går upp på morgonen, äter sin gröt och sköter sitt jobb till att skapa ordning. Den som säger ifrån när någon väsnas på bussen gör en punktinsats, den som stoppar ett snatteri gör en något större sådan.

Ica i Vislanda tar en risk när de publicerar foton. Deras utredning av händelsen är inte granskad av domstol, det finns en risk för att andra, med sämre möjligheter och omdöme, känner sig manade att fortsätta i samma anda. Är det då ICA:s ansvar? Det är farorna med att ta egna initiativ.

Man förstår varför polisen avråder detta, men den som inte blundar för verkligheten förstår också varför Ica gör som de gör.