Idealisera inte vindkraften

Särskilt Miljöpartiet framhåller vindkraftens överlägsenhet och verkar främmande för negativa aspekter. Detta har följts upp med generösa statliga subventioner och annan politisk styrning. Andra vindkraftsförespråkare, liksom vindkraftsbolag och intresseorganisationer, tenderar att erkänna bristerna – men den slutliga domen blir nästan alltid att det ändå inte är så farligt. Men finns det verkligen inget mer att säga om en energikälla som regeringen verkar vilja satsa alla sina kort på inför framtiden?

Jo, visst gör det. Livslängden för ett vindkraftverk är idag mellan 15–25 år, och att kompensera för energiförbrukningen vid tillverkningen tar vindkraftverket upp till åtta månader, beroende på vem man frågar. Samtidigt skall varje verk ha (specialiserad) service flera gånger per år, och delar som till exempel växellådan behöver bytas ut under verkets livstid. Det uppgår till miljontals kronor i service per verk per år. Detta medan verkets prestanda samtidigt minskar med åren. Vindkraftverkets liv är emellertid ett enda långt palliativt tillstånd, och inte särskilt tryggt för vår framtida elförsörjning.

Faktum är att flera vindkraftsbolag på grund av detta har haft problem med lönsamheten de senaste åren och behövt gå i konkurs. Det beror också på att de elcertifikat genom vilken vindkraften subventioneras blivit så billiga, och elpriset varit så lågt, att vindkraftsbolagen inte kunnat överleva på egen hand. Vindkraftsleverantörerna har helt enkelt varit för många.

Förutom bristande lönsamhet uppstår givetvis andra frågor kring verkens korta livslängd och konstanta servicebehov. Ska verken bara bytas ut på löpande band på ålderns höst? Japp, säger Per Bolund lättvindigt, tvärtemot vad flera aktörer på lokal nivå menar att verkligheten visat. Istället vittnas om restprodukter som ingen vill ta hand om.

I hysterin i att bygga vindkraft har nämligen ett vanligt problem varit att ansvaret för återställande trillat mellan stolarna i avtalen. Det har i flera fall landat i knät på markägaren som arrenderat marken, som kan behöva bortforsla delar och sanera marken för miljontals kronor. Ett problem som också uppstår i alla de fall vindkraftsbolagen går i konkurs. Även när det gäller kommunal mark är problemen (och kostnaderna) desamma. Flera av vindkraftens delar kan återvinnas men inte återanvändas, och även den processen sägs vara kostsam och komplicerad.

Därtill vittnar kommuner om oväntat starkt buller, avlidna rovfåglar, förstörda landskap och begränsningar i rörlighet på landsbygden. Och som om lokala företrädare inte hade nog med besvär med vindkraften vill regeringen också ta bort det kommunala vetot, vilket innebär att en kommun inte längre kommer kunna ångra sig om de tidigare sagt ja till vindkraft. Detta är om något ett uttryck för Miljöpartiets olycksbådande elitism i frågan, där deras statliga plan om en vindkraftsarmé tillåts inskränka lokala intressen.

Vindkraften är inte perfekt. Och vore regeringen trygg i att den ändå är framtidens ultimata energilösning borde den kunna vara helt transparent med det.