Idrotten behöver realism och idealism

Igår invigdes världsmästerskapen i fotboll i Brasilien. Som den populäraste sporten i världen, sett till antalet utövare, får evenemanget betraktas som ett fascinerande spektakel. Över tre miljarder människor valde att se VM-finalen mellan Frankrike och Italien 2006 i Berlin, nästan hälften av jordens befolkning. När ett idrottsevenemang av den magnituden arrangeras vart fjärde år blir det tämligen uppenbart varför uppdraget som värdland är eftertraktat, speciellt ur ett politiskt perspektiv. Här finns internationellt inflytande och publicitet att tillskansa sig i utbyte mot en saftig nota.

Fotbolls-VM och OS har genom tiderna varit tillställningar som under några veckor stått över pågående realpolitiska konflikter nationer emellan. Att mötas på en fotbollsplan eller i en simbassäng framstår utan tvekan som bättre exempel på en utvecklad civilisation än att slå ihjäl varandra på ett slagfält. Därför har de stora idrottsevenemangen betraktas som symboler för fred och sammanhållning. Måhända är den bilden någorlunda idealistisk i dagens tidevarv. Den realistiske skulle nog hävda att idrotten idag är mer politiserad och korrumperad än någonsin förut.

När politiska intentioner kidnappar syftet med mästerskapen tenderar fler att vilja öppna lädret och visa omvärlden sin förträfflighet. OS i Berlin 1936 är ett exempel. Ett annat är Ryssland som efter innevarande decennium hunnit med att arrangera såväl friidrotts-VM, vinter-OS som fotbolls-VM.

Vad är egentligen målet med att lägga 50 miljarder dollar på ett idrottsevenemang som Ryssland gjorde i och med vinter-OS i Sotji? För samma evenemang i Vancouver fyra år tidigare nöjde Kanada sig med att spendera endast en tiondel av kostnaden.

Även Brasilien har fått kritik riktat mot sig. Motståndare till mästerskapets prislapp menar att miljarderna istället borde gå till att rusta upp slummen och bekämpa den utbredda fattigdomen.

Ett återkommande argument för de höga kostnaderna är att evenemanget ska få de ekonomiska hjulen att snurra. Men att isolera just ett enskilt mästerskap och dess inverkan på värdlandets ekonomi kommer förbli en nästintill omöjlig uppgift att lösa, speciellt eftersom verkligheten är bra mer komplex än så.

Även i fortsättningen kommer den inbitne idealisten vara en oförtröttlig optimist som lyfter idrotten över politiken, och realisten dennes motsats. Något som i framtiden kommer vara nödvändigt om de stora mästerskapen ska utvecklas i takt med samtiden.