Annons

Innovation går inte att köpa

Någonting hände 2018. Det var som om en spärr släppte. Kanske har det att göra med att den amerikanska presidentadministrationen i januari införde tullar på bland annat solpaneler och tvättmaskiner från Kina. Det var startskottet på ett handelskrig. Men saker började då också röra sig till vänster i politiken.
Ledare • Publicerad 7 juni 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

När Demokratiska partiet vann en majoritet i representanthuset i mellanårsvalet 2018 fanns det stora förväntningar på en vänstervåg. Mycket av uppmärksamheten har riktats mot den identitetspolitiska rörelsen som håller på att slita isär vänstern. Men en dittills ouppmärksammad organisation som kallar sig Sunrise Movement krävde radikala miljösatsningar med lånade pengar. De tog tillfället i akt och ockuperade sig i den då nyvalde talmannens kontor, alltså demokraten Nancy Pelosi, vilket gav dem nationell uppmärksamhet.

Solcellsindustrin har i decennier levt på offentliga pengar.
Solcellsindustrin har i decennier levt på offentliga pengar.Foto: Veronica Johansson/SvD/TT

Deras krav på gröna industrisatsningar var långt ifrån nytänkande, men genom att vänster-demokratiska ledamöter i representanthuset började stödja idén om det som började kallas ”Green new deal” fick den insteg i den nationella debatten.

Annons

Innehållet i sig är varken i dess amerikanska tappning eller i europeiska kopior något oväntat. Subventioner av förnyelsebara energikällor, elbilar, järnvägsbyggen, införandet av koldioxidskatter och en del socialpolitik som knappast har med miljön eller industrin att göra men som vänstern gärna vill kunna lova utan att förklara hur det skall finansieras.

I USA har det kommit sig att miljöpolitiken blandats in i den industrinationalism, ”Buy american”, som Trump gjorde sig känd för. Handelskriget och konkurrensen med Kina är långt ifrån över. Även om presidenten numera heter Joe Biden är politiken ofta påfallande likt.

I Europa har säkerhetspolitiska intressen och perspektiv hittills saknats i det förnyade intresset för aktiv industripolitik. Men den då nytillträdde EU-kommissionen har sedan 2019 drivit på för en europeisk variant med omfattande ”gröna” investeringar. I Sverige slåss nu folk inom både Miljöpartiet och Socialdemokraterna för att lätta på det finanspolitiska ramverket för att kunna skuldsätta staten för att satsa på aktiv industripolitik.

Att Europa och Sverige har andra förutsättningar än USA, som brist på kompetens och en detaljreglerad och tungt beskattad industri, verkar ha gått idéns tillskyndare förbi. Att alla svenska försök att utvärdera näringspolitik av den här typen totalsågades av Riksrevisionen (20/5 2019) för två år sedan talar för hur svårhanterligt den här typen av politik är.

Efter att ha följt offentliga investeringar i näringslivet i fem års tid konstaterade forskningsinstitutet Ratio i en rapport att det som gjorts i form av innovationsbidrag och regionala stöd inte bara var verkningslösa och kostsamma, utan rent av skadliga för hur näringslivet fungerar. Offentliga stöd snedvrider marknaden och skapar en industri av bidragsentreprenörer.

Byråkrater kan budgetera och reglera, men saknar en förmåga att se det som på sikt ger avkastning. Skattebetalarnas pengar behöver användas med tillförsikt och på empirisk grund. Det kan inte räcka med att motivera stora budgetposter med grandiosa visioner.

Önsketänkande snarare än konsekvenstänkande leder politiken fel.

Pontus WesterholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons