Jaga mördarna, inte orden

Länge sågs våldet i förorten som ett isolerad företeelse, som den välbärgade medelklassen bodde långt borta ifrån. Nu sprids brottsligheten, över städerna och över landet. Men blir mord inte lösta, drabbas allt fler av hot som leder till tystnadskultur och ser allt fler maktlösa föräldrar att deras barn dras in i gängen som torpeder raseras tillit. Till socialtjänst, polis och mellan människor. Så fungerar gängmördarna som terrorister, med Strömmers spårkbruk.

Den liknelsen brukar få kritik. Inom den så kallade Köpenhamnsskolan har den vetenskapliga teorin om säkerhetsisering vuxit fram. Den bygger på att nya hot ses som ”konstruktioner” och att säkerhetsbegreppet därmed vidgas. Nya områden ses som hotade och kan därmed användas för att motivera tidigare politiskt omöjliga åtgärder, (läs dold övervakning, gängkriminalisering och signalspaning) som tidigare ofta varit förknippade med försvaret mot yttre militära hot.

Utifrån denna teori kan ”hotet mot tilliten” ses som en metod att legitimera tuffa tidigare oacceptabla åtgärder. Användningen av ordet terrorist får samma funktion. Ett existentiellt hot - som terrorismen utgör - motiverar enligt denna teori extrema metoder och säkerhetiseringsprocessen rullar därmed vidare.

Att repressiva åtgärder måste kompletteras med förebyggande och att integritetens och rättsstatens grindvakter inte får tystna är självklart. Men om inte drygt 60 döda i gängskjutningar under ett år motiverar nya lösningar är faktiskt frågan när andra verktyg överhuvudtaget kan accepteras.

Alldeles för få har för övrigt diskuterat de långsiktiga konsekvenserna av dödandet, klanbrottsligheten och välfärdskriminaliteten som om den nya grova kriminaliteten inte skapar närmast oläkbara sår i det svenska samhället. Och att det sker samtidigt - vilket påpekades av Säkerhetspolisens chef Charlotte von Essen - samtidigt som främmande makter använder konspirationsteorier om socialtjänsten och subversiv statsfientlig propaganda för att försvaga det svenska samhället.

Att ett urholkat förtroende för stat och polis också leder till minskat mellanmänsklig tillit är dock närmast något av en samhällsvetenskaplig lag.

Säkerhetsiseringen à la justitieministern består också av inrättandet av en nationell strategi mot våldet och ett samverkansråd av myndighetschefer som inrättades före jul.

Kanske har betydelsen av begreppet ”nationell strategi” närmast urholkats genom mängden av beslutade ”strategier” stundtals syftande till att visa handlingskraft. Som Statskontoret visat så är mängden strategier i sig ett problem eftersom det därmed blir svårare att hävda att det utpekade problemet verkligen är prioriterat.

Tidigare mindre betydelsefulla strategier och tillsättandet av - för många - samordnare försvagar därmed möjligheten att agera mot reella samhällshotande problem.

En försiktig användning av strategiverktyget framledes bör således ses som ett verktyg också i kampen mot den systemhotande brottsligheten.