Jo, Sverige kan göra mycket mer

Det går att förstå varför. Ett ryskt regimskifte är önskvärt, men det är inget trovärdigt amerikanskt utrikespolitiskt mål.

Utfallet uppskattades av många andra för att det ärliga uttrycket. Men det är farligt och ansvarslöst att låta retorik och politik ta olika riktningar. Hittills har det amerikanska agerandet inte rubbat Putins kalkyler på något avgörande sätt. Tvärtom – från invasionens första dag var man öppen och tydlig med allt vad man inte kommer att göra, såsom att ingripa militärt eller på något sätt riskera en nukleär eskalering. Man lade direkt upp de kort på bordet man borde hållit tätt in till sig. Samtidigt som Bidens orerande sannolikt förde Kremls tankar till Barack Obamas ökända ”röda linje” dragen mot Syriens Bashar Al-Assad ifall denne använde kemiska vapen: en linje som var noll värd när den överskreds; magnifik varmluft.

USA har inte agerat avskräckande i allt detta och det är ett av de största problemen. Vad blir egentligen konsekvensen för Putin om han systematiskt förvandlar östra Ukraina till grus? Eller sänder kärnvapen mot Lviv (ett scenario historikern Niall Ferguson tar på djupt allvar)? Osäkerhetsfaktorn är förmodligen låg i den ryske presidentens ögon.

Vi, och framför allt ukrainare, har inget annat val än att leva med de förutsättningarna så länge kriget pågår. Men Sverige kan alltjämt påverka skeendet. Ukraina behöver rustas på allvar inför den nya ryska anfallsvåg som är att vänta och även om det sällan sägs högt är Sverige riktigt bra på att producera vapen. De hittills sända pansarskotten i alla ära, men alla vet att Sverige kan bidra med mycket tyngre och farligare gods än så.

Regeringen äger frågan om ytterligare militärt bistånd och hittills har man inte närmat sig frågan sedan pansarskotten. Men i samma anda som Ulf Kristersson har förklarat att det inte finns någon anledning att sitta och vänta in Socialdemokraternas våndor över ett Nato-medlemskap, bör oppositionen åtminstone kunna samla sig till ett tillkännagivande i frågan. Det är speciella omständigheter. Regeringen bör uppmanas till en mycket omfattande vapenleverans till Ukraina, anpassad efter ukrainska försvarsmaktens uttryckliga behov.

Regeringens tvekan inför ett sådant företag bottnar i förmodandet att det skulle provocera fram en rysk reaktion. Kreml förklarade ju i ett tidigt skede att länder som bistår Ukraina med vapen skall betraktas som fiender, underförstått angripas militärt. Men det var då. Sedan dess har i princip alla europeiska länder gjort just detta utan att Ryssland har svarat upp. Enligt uppgift har Storbritannien just sänt missiler som kan slå mot ryska Svarta havs-flottan. Det är sådant som gör skillnad.

Faktum är att det inte bara är väst som har famlat med avskräckningsverktyget under de här veckorna.