Jobbig migrationsläsning
Enklast är att börja i rapportförfattarnas beskrivning av hur politiken behandlat frågan om hur personer som fått avslag på en asylansökan skall bemötas. Det har förstås skett opinionsförändringar, men framför allt migrationsförändringar, som inneburit att migranters återvändande blivit angeläget. Men trots att frågan på grund av nyss nämnda faktorer flyttats upp på dagordningen har väldigt lite hänt. Inte ens hälften av de som fått avslag bedöms lämna landet.
Rapportförfattarna pekar på politikens dubbla budskap som en viktig faktor till detta. Den som söker uppehållstillstånd av asylskäl kan starta om hela processen efter avslag genom att istället söka som arbetskraftsinvandrare eller med hänvisning till andra skäl. Detta beror på en politik där arbetskraftsförsörjning prioriteras högre än ordningen i asylsystemet. Rapportförfattarna pekar också ut politiskt beslutade specialregler för vissa grupper, t ex gymnasielagen, som ett incitament för människor att trotsa utvisningsbeslut.
Den politiska logiken, dragkampen mellan målkonflikter, innebär att människor kommer i kläm. Ett nej uppfattas inte som ett nej för den som söker asyl. Istället satsar man på att det skall gå att få stanna i landet på annat sätt. Vissa asylprocesser blir så långdragna att det slutgiltiga utvisningsbeslutet kan komma när personer befinner sig i helt annorlunda livssituationer. Smålandsposten skrev förra året om en man som skulle utvisas till sitt hemland, medan hans fru och små barn skulle utvisas till ett annat land, med litet hopp om att kunna förenas igen. Barn var födda i Sverige och föräldrarna träffades när de båda väntade på beslut om uppehållstillstånd.
Trots politikens tvehågsna och undfallande karaktär är den inte ensam om att göra återvändandet ineffektivt och plågsamt. Rapportförfattarna har även tecknat ett mindre smickrande porträtt av myndigheterna som skall genomföra politiken: Migrationsverket och polisen.
Båda präglas av ett motstånd mot att ta sig an uppgiften. För regeringar har trots allt sedan flera år betonat återvändandet i regleringsbrev till dessa två. Ändå har resultatet hittills varit svagt. Detta förklaras med stolthet. Myndighetssverige befolkas av mycket kunniga och kapabla tjänstemän som ofta har sysslat med sakfrågor längre än politikerna som skall styra dem. När rapportförfattarna beskriver att polismyndigheten och Migrationsverket uppfattar återvändandet som något apart som ligger utanför respektive kärnverksamhet är det nog en mycket viktig pusselbit. Man vill helt enkelt inte hålla på med detta. För att det är jobbigt, eller genant eller går emot de egna övertygelserna.
Det är viktigt att återvändandet fungerar. De som söker asyl förtjänar en rättssäker och effektiv process. Uppehållstillstånd och i förlängningen medborgarskap skall inte ges på godtyckliga grunder, det är ett svek, och i vissa fall ett hot, mot den gemenskap som medborgarskapet innebär. Rapporten från Delmi är jobbig men utvecklande läsning. Precis som bra skönlitteratur skall vara.
