Julens berättelse handlar om oss
Den gamle skomakaren väntar besök av Jesus, som bjudit in sig själv i en dröm. Men ingen Jesus dyker upp, i stället hjälper han en rad personer i behov av värme och mat; en frysen gatsopare får värma sig, en liten flicka får de finaste skor Panov gjort. Så illustrerade den ryske författaren budskapet om att hjälpa sin nästa och Jesus egna ord enligt Matteus.
Huruvida Pappa Panov gjorde avdrag för skorna i deklarationen får vara osagt. Berättelsen hade också fått en annan vändning om han med hänvisning till skatteregler behållit skorna, eventuellt med motiveringen att staten inte godkänt avdrag till ensamma mödrar med skolösa barn.
Synen på den ideella sektorn i Sverige har utgått från ett omotiverat statligt kontrollbehov. Det präglade också initialt systemet med avdragsgilla gåvor. Kriterierna var hårda för mottagarna och frikyrkor som bjuder hemlösa på sopplunch övervägde att samla in personnummer och inkomstuppgifter bland de hungrande för att slippa bekymmer med Skatteverket. Argumenten mot ett avdragssystem utgick länge från att det inte var förenligt med EU-rätten, trots att Sverige var undantaget i Europa. Det som här ansågs problematiskt ur ett byråkratiskt perspektiv har sedan länge fungerat alldeles utmärkt i länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. I vårt grannland Norge har man inte betraktat ett starkare civilsamhälle som en ersättning för den offentliga välfärdspolitiken, utan i stället som ett viktigt komplement. Att det offentliga har något att lära av ideella organisationer är en ofta främmande tanke, trots att det exempelvis var Röda korsets och kvinnoföreningarnas hemvårdsverksamhet som stod modell för den kommunala äldrevården när välfärden byggdes ut i Sverige. Men även om idealiteten misstänkliggjorts och tryckts ut i marginalen har initiativen fortsatt att komma från civilsamhället, vilket framväxten av kvinnojourer liksom patient- och anhörigföreningar vittnar om.
När Ekot i Sveriges radio rapporterar om att 67 kommuner uppger att de under det senaste året har haft hemlösa EU-migranter i kommunen finns det en gemensam nämnare. Det är till frivilliorganisationerna kommunpolitikerna nu sätter hoppet till. Den fria rörligheten har inte bara inneburit fantastiska möjligheter för svenska välutbildade ungdomar att söka meriterande jobb utomlands, utan även skapat en annan miljö utanför våra fönster - inte helt olik den Pappa Panov hade. Där det finns gränser för offentliga åtaganden återstår människor som gått samman för att göra skillnad. Några får mat, andra husrum, en del hjälp att ta sig hem efter den löftesrika resan som slutade i kyla och misär.
Bland riksdagens partier finns det fortfarande dem som inte accepterat den blygsamma avdragsrätt som infördes förra året. Motiveringen är att staten blir av med skatteintäkter. Förra året rörde det sig om drygt 156 miljoner kronor. Att dessa pengar faktiskt gör nytta för behövande tycks inte föresväva de båda partierna. Att de ideella krafterna i samhället ofta fångar upp människor som fallit utanför det offentligas sociala skyddsnät är heller inte en insikt som präglar motståndarna.
Det är inte avdraget som är det huvudsakliga skälet till att människor delar med sig av pengar till bättre behövande, men det är en inte obetydlig signal från staten att det uppmuntras. Systemet bör inte monteras ned, utan snarare utvidgas. Regeringen räknade med ett betydligt större bortfall och hade budgeterat för 264 miljoner kronor.
För Stadsmissionen har avdragssystemet haft effekt. Förra året ökade gåvorna med 76 procent. Andra organisationer ger en liknande bild. Gränsdragningar kommer alltid att behövas, men en välkommen förändring är att det snäva området ekonomiskt behövande vidgas till sociala behov. Något som kan betyda att viktiga sociala insatser som Frälsningsarmén står för gynnas.
Det betyder att fler kan komma att släppas in i värmen när det blåser kallt i livet. Pappa Panov hade nog inte haft några invändningar mot det.
