KD har rätt om könsbyte
Att det ibland gnisslar i partiöverskridande samarbeten är i sig inte så konstigt; det är snarare att vänta sig. Friktion kommer närmast med nödvändighet att uppstå när olika partier med sina respektive prioriteringar och värderingar försöker att jämka sig samman för att kunna driva gemensam politik. Så var det under Alliansen, så var det med januariöverenskommelsen, och så är det även med Tidöavtalet.
Men även med det i åtanke får det sägas att handhavandet av könstillhörighetslagen ter sig besynnerligt. Eftersom hälften av Tidöpartierna – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som med sina 91 ledamöter i riksdagen kan sägas utgöra samarbetets majoritet – motsätter sig en ny lag som gör det enklare att byta juridiskt kön vill de andra parterna – Moderaterna och Liberalerna – helt sonika runda den ordinarie ordningen genom att gå fram med förslaget i riksdagen, i stället för att lägga fram det som en regeringsproposition.
Inte undra på att det nu muttras i de kristdemokratiska och sverigedemokratiska leden. Någon ny könstillhörighetslag var inte överenskommen inom ramen för Tidöavtalet, och att då runda sin samarbetsparter på detta sätt för att i stället göra gemensam sak med oppositionen är ett anmärkningsvärt brott mot samarbetet.
Om ett sådant tillvägagångssätt ska accepteras kan det alltså bli praxis att enskilda partier i regeringssamarbetet gör upp med oppositionen i motstånd mot sina egna regeringskamrater. Att Moderaterna och Liberalerna verkar ta detta med en klackspark är i sig anmärkningsvärt.
”Personer som lider av könsdysfori förtjänar samhällets medlidande och stöd.”
Förslaget som sådant går ut på att dels barn från 16 års ålder ska kunna byta sitt juridiska kön (med vårdnadshavarens medgivande), dels att ett juridiskt könsbyte inte längre ska behöva föregås av en medicinsk utredning och godkännande från Socialstyrelsen. Någon könsdysforidiagnos ska inte krävas. ”Självidentifikation” ska i stället vara vägledande.
Men kön är inte – eller åtminstone inte bara – en subjektiv upplevelse, utan något högst biologiskt som går att observera och beskriva vetenskapligt. Vad säger det om politikens respekt för den evidensbaserade vetenskapen, och läkarkåren med dess etiska perspektiv, att gå vidare med sådana här förslag trots tunga invändningar från den medicinska professionen?
Det är motsägelsefullt att sextonåringar – barn som fortfarande har flera år kvar innan hjärnan är fullmogen – ska kunna bestämma sig för att byta sitt juridiska kön, samtidigt som det finns högre åldersgränser för att ta körkort (18), handla på Systembolaget (20), eller välja att sterilisera sig (25).
Personer som lider av könsdysfori förtjänar samhällets medlidande och stöd. Men att därför göra det möjligt att ändra sitt juridiska kön utan diagnos framstår inte som ändamålsenligt. Att Sverige går fram försiktigt i denna fråga är inte ”pinsamt”, som jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) kallade det förra året, utan snarare hedervärt.
