KD lär titta på assistansen
Assistansersättningen har blivit en långvarig huvudvärk för politiken. Systemet som är till för att bistå människor med kroniskt behov av hjälp i vardagen kostar väldigt mycket pengar, har i omgångar blivit oförutsägbart och dessutom plågats av välfärdsbrottslighet.
Försök till att förbättra något av problemen har vid ett par uppmärksammade tillfällen fått de andra att förvärras. När den rödgröna regeringen försökte komma åt fusket hamnade personer som är beroende av stödet i kläm. När man inte haft samma uppsikt över assistansbolagen har problemen med fusket förvärrats.
I veckan som gick tog regeringen emot en utredning som pekar ut vägen framåt: systemet skall förstatligas. Det pekas på förbättringar på samtliga områden samtidigt som man efter ett par år räknar med en liten men betydelsefull kostnadsminskning. Kontrollen av utbetalningarna lär bli bättre och öka sannolikheten för att oseriösa aktörer avslöjas. Samtidigt blir tillgången mer jämlik eftersom kommunerna inte längre skall göra egna bedömningar av stödbehovet. Pengarna sparas också främst i att den kommunala administrationen försvinner.
Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) verkade lättad och tacksam åt att kunna ta emot en lösning på detta problemkomplex. Men troligen kommer även en och annan kristdemokrat intressera sig för utredningen.
Kristdemokraterna har sedan ett par år drivit frågan om ett förstatligande av vården och även i förlängningen avskaffandet av vårdregionerna. Det är en djärv reform som syftar till att skapa likvärdig vård i hela landet. Motståndet kommer förstås delvis från regionpolitiker som skulle behöva rikta in sig på andra delar av det politiska livet.
Det mest imponerande med utredningen om assistansersättningen är nog just att den vågar sia om minskade kostnader samtidigt som man räknar med att fler får tillgång till stödet. Det är en slutsats som lär stärka Kristdemokraterna i deras projekt.
Kanske kan det också bli ett exempel som människor kan ta till sig. Att avskaffa saker är djärvt och förekommer sällan som förslag i mogen politisk debatt. Riskerna är alltid större än att föreslå reformer, förändring som utvecklar. Och tveksamheten gentemot drastiska lösningar är positiv. Den som vill ta bort något behöver redovisa att den förstått varför och hur saken kom på plats och göra det troligt att problemen inte går att lösa på annat sätt än med avskaffande.
Ett lyckat förstatligande av assistansersättningen skulle kunna vara den förstudie i fullskala som gör att människor tar till sig Kristdemokraternas ambitiösa förslag.
Men huvudsaken just nu är att assistansersättningen kan börja fungera bättre. Både för de som är beroende av dem och för människorna som betalar den. På grund av de stora belopp som betalas ut om ett ärende godkänns har systemet plågats av bedragare. Stora summor rullar till människor som inte har rätt till dem, i värsta fall till kriminella gäng som använder dem till att bita sig fast i samhället. Samtidigt som man sår misstänksamhet mot några av samhällets svagaste.
