Klarar vi oss utan hopp?
Coronapandemi och coronastrategi har hanterats olika av de drabbade ländernas regeringar. Storbritannien har infört hårda restriktioner som man också ser till att upprätthålla med dryga böter för människor som bryter mot dem. Tillsammans med Norge och Danmark läggs stor förhoppning om att vaccinerna skall bli nyckeln som låser upp de nu ganska tunga bojorna. I Storbritannien hoppas man nu kunna börja använda Pfizers vaccin redan om en vecka. I våra nordiska grannländer vill man se en omfattande vaccination av medborgarna till våren.
I Sverige låter det annorlunda. Vaccinerna beskrivs som en opålitlig väg tillbaka till det öppna, sociala samhället. Det är inte säkert att de kommer i vår. Det är inte säkert att de ger ett effektivt skydd. Det är inte säkert att pandemin tar slut.
Med undantag för Storbritannien sitter dock de europeiska länderna i samma båt: EU-kommissionen agerar inköpare för samtliga medlemsländer och Sverige har tagit på sig att agera mellanhand åt Norge och Island som inte är med i unionen. Ändå finns stora skillnader både i strategi och kommunikation mellan länderna.
Mycket handlar om hur man förhåller sig till hoppet. Vissa ser hopp som något som ger människor kraft och ork till att genomlida svåra tider eller hårda restriktioner. Andra ser hopp som något som ökar risken för övermod och risktagande. En gammal socialistisk kritik mot kristendomen var att den gav hopp åt sådana som inte bör känna hopp vilket innebar att dessa hopplösa typer inte engagerade sig lika helhjärtat i den politiska kampen.
Det går inte att säga att det är en socialistisk syn som gjort att svenska myndigheter och regeringen valt att förmedla en bild med så få ljusglimtar som möjligt. Däremot utgår man från rationalism och materialism. Munskydden har blivit en unikt svensk stötesten. Det sunda förnuftet säger att det minskar exponeringen, men den benhårda forskningen kan inte påvisa att munskydd hjälper. Istället har man varnat för att munskydd kan få människor att slappna av och bli mindre försiktiga och därmed göra större skada än den eventuella förbättring som skydden skulle kunna bidra med.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har börjat appellera till känslor i sin kommunikation. Detta behandlades i Sveriges Radios Vetenskapspodden (27/11). I Sverige har vi kunna puttra på med rationalistiska argument och förklarat människor igenom krisen. Nu slår MSB till med känsloargument i sina informationskampanjer: vi behöver motivation för att orka hålla på restriktionerna, argumenten kan vi redan.
Hopp är en stark känsla som har stor kraft över människor, det samma gäller hopplösheten. I vårt land verkar flertalet känna trygghet i en korrekt och saklig beskrivning av tillståndet. Överhetens försök till att motivera och uppmuntra uppfattas inte sällan som ett svaghetstecken. Se bara på Danmark, fixeringen vid vaccinering måste ha med politiska beräkningar att göra!
Vi måste inte vara bäst i att hantera pandemin, men det är viktigt att människor får lov att känna hopp. Vaccinet kommer till alla EU-länder samtidigt, därifrån är det upp till regionerna att lösa tillgången. Den som känner hopp om att detta skall göra tillvaron igenkännlig igen borde få göra det ostört.
