Konstnärerna är samtidens nycklar

et berättas att när tsunamin nalkades kusterna, var alla vilda djur försvunna. De hade redan tidigt känt den svaga darrningen i marken och flytt. De tama djuren och människorna anade inget. De blev kvar och drogs in i katastrofen. Finns det i dagens samhälle några, som har en liknande känslighet för vad som kan inträffa i en nära framtid? Claes G. Ryn - svensk professor i Washington - har en gång sagt, att konstnärerna är framtidens nyckel. De är tidens seismografer.

Om han har rätt, borde politiker, samhällsanalytiker och opinionsbildare samlas på platser som Wanås slottspark och Moderna Museet i Stockholm.

Vad är det man kan utläsa på den moderna konstens seismogram? Några exempel skall här ges. På en utställning av modern videokonst på Tallinns konstmuseum visades ett antal videoinstallationer. Den första återgav en naken kvinna, som rullade en ballong över sin kropp. Ballongen gav henne en upplevelse av smekning. Men hon var ensam. Ensamhet och kontaktlöshet är ett återkommande tema i modern konst. Kontaktlösheten hör samman med oförmåga att uttrycka något meningsfullt. Orden och de konstnärliga uttrycken har tömts på mening.

En klassiskt bildad konstnär som Sven-Bertil Svensson har ibland kritiserats för att han är alltför tydlig. Det är inte bara det att det för den moderna konsten är svårt att säga något meningsfullt. Det är också så, att det inte får sägas något meningsfullt, framförallt inte något hoppfullt.

Den moderna konstens människor är ödsliga. En annan videoinstallation återgav en man, som kör en hästkärra. Han kör och kör, men han kommer ingenstans. Det hela är meningslöst, "fåfängligheters fåfänglighet", som den vise Salomo skulle ha sagt.

En tredje videoinstallation har en naken man, som åker skridsko. Han kommer med stor fart rakt mot kameran, stannar upp, åker bort och kommer tillbaka - igen, igen och igen. Det saknar mening och mål, men hans nakenhet på den snötäckta isen ger en upplevelse av den moderna människans utsatthet och försvarslöshet.

Upplevelsen av tillvarons hotfullhet är ett annat tema, som ofta återkommer i modern konst. Tarkovskijs film Stalker är ett tydligt exempel. Några män är på väg in i ett avspärrat område, som har drabbats av en katastrof, Vad de skall göra där vet man inte. Allt liv är borta. De tar sig allt längre in bland bråte och ruiner och finner - ingenting.

Tillvarons fragmentarisering är ett återkommande tema i modern konst. Picasso är ett övertydligt exempel. Människan faller sönder: ett öra här, ett öga där. Det är inte bara tillvarons sammanhang, som går förlorat. Själva den mänskliga identiteten upplöses. Människan blir endast summan av sina funktioner. Själv är hon - ingen. Vad hon säger och gör i det ena ögonblicket har inget samband med vad hon säger och gör i det andra.

Fragmentariseringen innebär en identitetsförlust. Detta är det centrala temat i Václav Havels dramatik. En annan sida av fragmentariseringen av tillvaron är förvirringen. När man inte längre vet hur tillvarons delar hör samman, vet man inte längre vart man skall gå.

Harold Macmillan vann sitt sista val på temat: "You have never had it so good." Så var det, materiellt sett. Den inre verkligheten var en annan. T. S. Eliot hade skildrat den i The Waste Land. Många bedömare i vår tid tänker som Macmillan. Om konstnärerna är vår tids seismografer, tyder mycket på att det är dags att lämna Macmillans sätt att tänka. Den svaga skälvning i tidens grund, som konsten uppfattat, kan vara ett skäl att tänka på hur de vilda djuren gjorde innan tsunamins flodvåg störtade sig över de låga kusterna.

Christian Braw

Docent

Slätthög