Konsumtion med kritik
Det moderna konsumtionssamhället har närmast sina rötter i sjuttonhundratalet, som utmärktes av tilltagande globalisering och en därmed sammanhängande konsumtionsrevolution. Denna utveckling gick hand i hand med ett omdebatterat överflöd, till vilket kritiken koncentrerade sig.
Fram till sjuttonhundratalet var synen på överflödet, eller lyxen, övervägande negativ. Många fortsatte också att inta en sådan attityd och uppfatta lyx som fördärvlig, närmare bestämt som en bortklemande och försvagande last. För svensk del kom en föreställd forntid med kärva och enkla göter och svear väl till pass som en motbild till den förment urartade samtiden.
Det var vanligt att angreppen på överflödet formulerades i ekonomiska termer. Införseln av produkter för lyxkonsumtion drog ju pengar ur riket och gynnade således andra länder. Mer extrema röster ville att endast nödvändighetsvaror skulle importeras, eller ingenting alls.
Likafullt skedde en omvärdering. Historikern István Hont har skilt mellan ”traditionalister” och ”modernister” i inställningen till lyx under sjuttonhundratalet. Traditionalisterna kopplade den till förfall, ojämlikhet och ofördelaktiga karaktärsdrag, medan modernisterna associerade den med framsteg och sökte dra fördel av den.
Till dem som ställde överflöd i ett positivt ljus hörde Bernard de Mandeville, som i The Fable of the Bees (1714) hävdade att lyxbegäret och lyxkonsumtionen stimulerade idogheten respektive ekonomin. På svensk botten togs hans tankar upp i politikern Anders Johan von Höpkens kontroversiella Tal, om yppighets nytta (1741).
Om sjuttonhundratalets konsumtionskritik tenderade att ha ekonomiska förtecken, draperas dagens motsvarighet ofta i en ekologistisk skrud. Likväl förblir den till sin kärna moralinriktad. Viljan att föreskriva medmänniskorna korrekta handlingssätt är stark inom ekologismen, vars anhängare mer än gärna lägger sig i och bestämmer över andras liv. Därmed ingalunda sagt att de inte verkligen bryr sig om klimatet och miljön, men denna omsorg är långt ifrån det enda som driver dem.
I Honts modell hamnar ekologismen helt klart på den traditionalistiska sidan. Grundanslaget är ju att konsumtion är någonting skadligt som måste tyglas och ges rätt utformning och proportioner. Det förflutnas simpla levnadssätt finns inte sällan med i bilden som ett outtalat ideal.
Ytterligare en parallell mellan sjuttonhundratalets och tvåtusentalets konsumtionskritiker är villigheten att använda sig av politiska medel för att uppnå sina syften. Hänvändelser till statens tvångsmakt utgör en röd tråd som förbinder dåtidens och nutidens strävanden att lägga band på den konsumerande människan, som dock så här långt inte låtit sig betvingas och knappast heller kommer att göra det i framtiden.
