Kulturkonservatism på allvar
Det är med den linjen i åtanke man skall läsa författaren och kritikern Josefin Holmströms angelägna artikel ”Högern och kulturen” i senaste numret av tidskriften Axess. Holmström efterlyser en höger, en konservatism, som tar kultur och kulturpolitik på det allvar som behövs.
Och hon har rätt i mycket av sin analys; den politiska högern är ointresserad av kvalificerad kultur, smärtsamt åskådliggjort av Ebba Busch vid det tillfälle hon skulle torgföra idén på en kanon men själv inte kunde placera klassiska svenska verk vid rätt författare, och på individplanet väljer högersinnade personer bort karriärer i humaniora vid universiteten.
Och självklart har hon rätt i att konservatismen bör ha mod att försvara bildning, lärdom, tradition och skönhet. Men hennes blick är alltför starkt fäst vid en idealistisk sida av problemet. Det finns strukturella aspekter som förmörkar situationen än mer.
En sådan är de faktum att den forna alliansens partier av olika historiska anledningar helt enkelt inte har brytt sig om att vårda konservatismen, än mindre kulturkonservatismen, där de haft den. Man kan också kalla det sociologiska anledningar: Finns det inte konservativa personer i ett visst mått i ett parti blir ju effekten självförstärkande och till slut finns det knappt några alls och den stora majoriteten liberaler eller modernister får med varierande framgång försöka fylla tomrummet med politisk inlevelseförmåga.
I viss mån gäller det även svenska kulturinstitutioner. Fast med skillnaden att de som är verksamma där inte känner någon som helst principiell vilja att erkänna bristen. Man får känslan av att det snarare är tvärtom, att många i den teater- musik- och författarvärld Holmström vill omfamna ser antikonservativa uttryck som ett naturligt hälsotillstånd.
Därför är det allt frågan om det verkligen är förnuftigt att uppmuntra unga konservativa att engagera sig i de här sfärerna. Kanske. Men en del skulle också säga att det vore att sätta ut Mowgli i vargflocken.
I fråga om universiteten är bilden inte är lika gräll. Men Sverige följer ändå ett västerländskt mönster i vilket vänstern successivt har trängt ut egentlig mångfald. Jonathan Haidts uppmärksammade observationer kring detta innefattar med all sannolikhet även svenska lärosäten. Det är ofta nog mer än en ekonomisk uppoffring för den konservative att satsa på en akademisk karriär inom humaniora.
Här måste en kommande borgerlig regering spänna musklerna för en avpolitisering av sakernas tillstånd. Syre måste in i salar och fakulteter så att alla och inte bara intersektionalister och postmodernister får luft att yttra sin fria mening. Alternativt får man börja sätta upp alternativa institutioner. Men det är nog någonstans där vi hittar livsvillkoren för en framtida Holmströmsk kulturkonservatism.
