Kvartalspolitiken i riksdagen
När en stor besparing, på 300 miljoner kronor beslutas i riksdagen gällande regeringskansliet, är det värt att ha detta perspektiv i åtanke. Är besparingarna förankrade i någon analys att kansliet verkligen är för stort, eller sker de som ett uttryck för kvartalspolitik i syfte att symboliskt bättra på egna siffror om inte på börsen så i opinionen?
Ja, även utanför riksdagens opposition finns röster som driver frågan om effektivisering och förändring av statsrådsberedning och departement. Gunnar Wetterberg tillhör dem. Men det verkar tämligen klart att överdrifter, förenklingar och felaktiga bilder också dominerar debatten. Det är värt att poängtera att regeringskansliet inte är ett partipolitiskt kansli. Den stora majoriteten tjänstemän är opolitiska och arbetar oberoende av färg på ministären. Det finns så sett inga snävt partipolitiska skäl att inte spara på organisationen. De politiska tjänstemännen har visserligen blivit fler, men tendensen att kommunikationsavdelningar och antalet sakkunniga växer finns inte bara i politiken utan även i organisationer och företag. Ändå ser händelsen ut att var en tanke att Socialdemokraterna bara någon dag innan omröstningen meddelat att var tredje tjänsteman ska bort från partikansliet. Från oppositionen tycks de opolitiska tjänstemännen plötsligt ses som politiska. Det är som Rosenbad ses som Reinfeldts kansli, och inte en del av den svenska statsförvaltningen.
I debatten talas det också tyst om att kansliets arbetsuppgifter blivit fler, både inrikes och utrikes. Det brukar talas inte minst från oppositionen om behovet av civil verksamhet i Afghanistan. Den nya ambassaden i Kabul är emellertid bara ett exempel på ett utrikesengagemang som belastar regeringskansliets konto. Bilden av att kansliet svällt ter sig för övrigt tämligen förenklad, det är i dag inte fler anställda än före ordförandeskapet i EU och redan i våras inleddes ett omställningsprogram för att effektivisera internt.
Nederlaget i riksdagen för regeringen kommer säkerligen att diskuteras i maktpolitiska parlamentariska termer. Men ett nerskuret regeringskansli försvagar också framtida regeringars möjligheter att till exempel driva utrikespolitik. Det försvagar inte bara regeringens möjligheter utan drivandet av svenska intressen i till exempel EU. Och som fackklubbarna på regeringskansliet slår fast kan det också försämra underlagen till riksdagen. Det är ett tydligt exempel på kvartalspolitik.
