Landet där allt kan stängas ned
Hoten var anonyma men arrangörerna ville inte ta risker. Fredrik Dahlgren som är evenemangsgeneral förklarar att man blev orolig: ”Vi går i konkurs om aktivister stänger av E6:an exempelvis”.
Vi har tidigare skrivit om hur flera kosläpp som brukar gå av stapeln vi den här tiden på året har fått ställas in. I de fallen rör det sig om hot från djurrättsaktivister. Man undrar allt i vilken mån de där grupperna överlappar varandra.
Förra veckan skulle också Liberalernas partiledare Johan Pehrson ha trygghetsvandrat med lokalpoliser i Göteborg. Det kan tyckas som en annan sak än kosläpp men har det gemensamt att vandringen fick ställas in för Pehrsons del. Kvällen före kontaktades Liberalerna av Säpo som varnade för att hans säkerhet inte kunde garanteras.
Detta alltså trots att Pehrson var tänkt att gå sida vid sida med lokal polis. Utöver det personskydd ett statsråd redan har.
Till saken hör att vandringen var tänkt att ske i stadsdelen Biskopsgården. Det är ett så kallat utsatt område. Och ett sådant kan som bekant vara av den graden att ordningsmakten inte alltid kan räkna med att behärska ytan.
Men ändå: i hur många andra städer i Europa skulle en minister inte kunna genomföra ett kampanjmöte - eller vad det nu kan vara - för att området är för farligt? Inte många.
Alla tre exempel handlar om olika saker. Men de ger upphov till i stort sett samma typ av frågor. Aktivister kan ”stänga av” E6. Hur då? Genom att blockera trafiken. Hur kan de göra det utan vidare? Jo, för att de vet att inte blir bortsläpade och lagförda. Polisen gör i regel inget.
Det finns ett genomgående problem i det offentliga Sverige som visat sig under senare år, nämligen att det ter sig alldeles för lätt att stänga ned möten och händelser som är populära eller demokratiskt nödvändiga.
”Detta med konfrontation och hårdhandskar verkar i grunden vara främmande för åklagare och polischefer”
Man kan tänka sig två huvudsakliga förklaringar. Den ena är att numerär spelar roll. Om tillräckligt många eller potentiellt tillräckligt många agera illa i grupp viker polisen undan. De har inte nog med resurser. Den andra förklaringen är att svenskt rättsväsende är för vekt. Detta med konfrontation och hårdhandskar verkar i grunden vara främmande för åklagare och polischefer. Något som till varje pris skall undvikas.
En beklämmande möjlighet är att det handlar om båda fenomenen i samspel.
Förresten, har en enda person hittills blivit lagförd för hets mot folkgrupp för att ha skrikit antisemitiska slagord under en av alla propalestinska demonstrationer vi sett under flera månader? Jaså inte.
