Lärarhögskolan som miljö

I början av 70-talet var jag en mycket ung lärarstuderande vid Lärarhögskolan i Göteborg. Den nya läroplanen för grundskolan (lgr69) var nyss antagen och föreläsningarna i pedagogik betonade lärarens sociala ansvar mer än lärarens ansvar för att alla elever skulle lära sig så mycket som möjligt. Lärarkandidaterna (som man sade då) hade kortare praktikperioder redan första terminen och flera av oss hade skickats till högstadier i Göteborgs ytterområden och haft negativa upplevelser av klassrumssituationer där eleverna helt struntade i lärarens anvisningar.

Jag var av mina medstuderande utsedd som kursombud och skulle på ett institutionssammanträde fråga vad en lärare ska göra i sådana fall. När jag ställde frågan, uppstod en tystnad kring bordet och till slut sade en universitetslektor i pedagogik: ”En väl förberedd lektion misslyckas aldrig.” Detta svar var så oerhört cyniskt att jag inte har glömt det. Lärarhögskolan åtog sig alltså att utbilda lärare utan att ha några svar att ge. Man valde helt öppet att låtsas som om inga problem fanns.

Det här svaret har levt i mitt minne i flera decennier, och jag påmindes om det när jag nyligen läste en bok av Arthur Koestler med artiklar från 1940-talet, Yogin och kommissarien. Koestler bodde ett år i Sovjetunionen på 1930-talet och kunde konstatera att Sovjetstaten hade ett par grundläggande metoder för att likrikta tänkandet som att å ena sidan förneka verkligheten och å andra sidan sprida propaganda. Han återger speciellt en anekdot från en kongress för intellektuella där den franske kulturpersonligheten och kommunistsympatisören André Malraux tröttnade på alla överdrifter om hur förnämligt det nya samhället var och frågade: ”Nå vad händer om ett barn blir överkört av en spårvagn?” Det svar Malraux fick efter en generad tystnad var: ”I ett perfekt socialistiskt transportsystem inträffar inga olyckor.” Han fick alltså "samma” svar som jag. För en svensk är det lättare att inse i det sovjetiska exemplet än i det svenska att svaret sätter ideologi framför verkligheten.

Situationen i Sveriges skolor har inte förbättrats utan försämrats under de decennier som gått. Myndigheterna försvarar fortfarande inte lärarens auktoritet, och den nyligen antagna Skollagen innebär knappt någon förbättring. Lärarutbildningarna är fortfarande starkt ideologiska, och de har fortfarande inga svar att ge trots att deras verksamhet har stor omfattning och får mycket pengar från skattebetalarna.