Låt statsministern äta sin kaka
Att statsministern Ulf Kristerssons (M) 60-årsdag traditionsenligt uppmärksammades med en mottagning nyligen retar tydligen gallfeber inom stora delar av vänstern. Men hos flera har reaktionerna tagit sig sådana abnorma proportioner, i synnerhet sett i förhållande till vad saken faktiskt handlar om, att det är svårt att avgöra om upprördheten verkligen är äkta eller om den är spelad.
Om det är det förra sätter det kritikernas omdömesförmåga i tvivel. Om det i stället är det senare undrar man både över graden av cynism hos kritikerna, men också om det inte finns viktigare saker i samhällsdebatten att rikta in sig på.
Men det är klart, får vänsterblocket en chans att utmåla regeringen och borgerligheten som något slags överklassgrädda så är det säkerligen lika frestande som Marie Antoinettes ökända bakelser.
Men också lika vilseledande. Kom ihåg att legenden om att Marie Antoinette ska ha givit de fattiga i hungersnödens Frankrike rådet att äta bakelser i stället inte är något annat än en falsk vandringssägen, som efter franska revolutionen ofta har använts i propagandistiskt syfte. Och det är inte utan att man tänker på det när man tar del av kritiken.
På Aftonbladets oberoende socialdemokratiska ledarsida kallar Jonna Sima det för en världsfrånvänd och ”överdådig fest”. I Dagens Nyheter likställer Alex Schulman firandet med den lyx som kännetecknade den franska 1600-talskungen Ludvig XIV:s flärdfulla liv, ”århundradets party”. Fristående socialdemokratiska Folkbladets politiska redaktör Linda Westerlind drar rentav explicit kopplingen till Marie Antoinette. Martin Klepke, ledarskribent för LO-tidningen Arbetet, går så långt som att anklaga statsministern för att ”den genomruttna korruptionen står i full blom.”
”Kanske har statsministerns hustru, prästen Birgitta Ed, besökt något kloster och kommit med asketiska råd.”
Så vad är det egentligen som har hänt som föranleder dessa brösttoner? Ska man ta kritikerna på orden låter det närmast som om statsministern har låtit kröna sig själv, ställt till med en galafest och partajat som om det vore 1999.
Det tar inte den intresserade lång tid för att konstatera att verkligheten är betydligt mindre spännande. Bland de inbjudna märks företrädare för politik, myndigheter, näringsliv och samhälle; det var alltså en mottagning av mer formell karaktär än en privat tillställning för familj och vänner. Dessutom är det en tradition. Några liknande protester från när företrädaren Stefan Löfvens (S) firade jämnt är svåra att minnas. Det hela utspelade sig för övrigt på Rosenbad och inte på något palats eller slott. På menyn fanns enligt information vatten, alkoholfri cider och snittar.
Inte direkt trerätters, om man säger så. Inte ens tårta och kaffe?
Visst har det kostat något att ställa till med kalas och bjuda gästerna på lite tilltugg, om än torftigt sådant. Men inte mer än Löfvens motsvarande 60-årskalas för några år sedan, vilket är lite anmärkningsvärt med tanke på dels inflationen och dels att Kristersson bjöd ungefär dubbelt så många gäster.
Med andra ord förefaller det ha varit en rätt passande anpassning med tanke på det rådande ekonomiska läget, just det som kritikerna efterfrågat. Om något visar den beryktade festen alltså prov på sparsamhet snarare än något överdådigt slöseri.
