LNU rensar i straffrabatten
Straffrabatten för unga vuxna som begår brott har visat sig vara populär. Kanske inte bland befolkningen i stort, men bland de remissinstanser som tillfrågats kring regeringens förslag om att ta bort rabatten. Det skulle enligt Linnéuniversitetets representanter innebära att antalet månader som personer mellan arton och tjugoen år dömdes till ökade med trettio procent.
Remissvaret från universitetet är intressant av fler anledningar än att det ger en bild av vilka konsekvenser förslaget skulle få. Flera av remissinstanserna låser sig helt vid tanken på att unga vuxna inte kan anses vara färdigutvecklade i mognad och omdöme och att straffrabatten därför bör vara kvar. Advokatsamfundet och Fryshuset i Stockholm gör båda detta konstaterande och avstår från att sätta det i samband med de senaste årens upptrappade brottslighet.
Linnéuniversitetets svar är utformat av professorn i socialt arbete Torbjörn Forkby, docent Peter Lindström och Anna Mårtensson vid polisutbildningen. Forkby har sedan många år ägnat sig åt att studera unga som hamnar i gängkriminalitet och Lindström har engagerat sig i diskussioner kring trygghetsundersökningar. Det man beskriver är en allvarlig situation som flera andra remissinstanser inte verkar reflektera kring:
”Man kan för det första konstatera att regeringens förslag om lagändring adresserar ett reellt och allvarligt problem. Mellan åren 2011 och 2016 noterades exempelvis 1255 skottlossningar, 55 handgranatsattacker i de tre största svenska städerna Stockholm, Göteborg och Malmö och mer än 100 döda och 440 personer skadade (Sturup, Rostami, Gerell, & Sandholm, 2018). Därtill utmärker sig Sverige negativt i jämförelse med flera europeiska länder rörande våld där vapen kommit till användning mellan unga män, 15 – 29 år.”
Med detta konstaterande i bakhuvudet förs sedan en diskussion om den nordiska skola som bildats när det kommer till synen på brott och straff. Rehabilitering och kriminalvård är det som väglett hanteringen av förbrytare i de nordiska välfärdsstaterna. Något som särskiljer oss från katolskt eller reformert präglade länder där straff ofta ses i termer av gottgörande: brottslingen kan genom att förmås sitta av tid på jorden sona de brott som begåtts. I remissvaret konstateras dock att andra länder blickar mot norden för att börja lägga större fokus på brottslingars återanpassning till samhället.
Slutmeningen i citatet från LNU-forskarna sätter fokus på det som kommit att bli den andra delen av det nordiska undantaget. Det är nog också därför man inte avråder regeringen från att ta bort straffrabatten. Man kan behålla sin syn på meningen med straff och sin syn på ungas utveckling men ändå bedöma läget som så allvarligt att det är motiverat att ta bort straffrabatten för myndiga som begår grövre brott.
Samtidigt är det viktigt att se att synen på brott och brottslingar faktiskt kan ha försenat åtgärder mot den allvarliga våldsutveckling som vi sett i landet. Remissvaren i övrigt visar hur hårt inpräntat det är i vår kultur att förklara saker, även människors enskilda beslut, sociologiskt. Det har varit väldigt svårt att vinna gehör för perspektivet att en brottsling som sitter i fängelse har svårare att skada andra än en som är ute bland sina medmänniskor.