Lovsång till städernas trånga salighet

Men när det gäller boende skyr ändå de flesta livet "långt bort från stadens gråa hus". År 2010 bodde 8 016 000 personer, motsvarande 85 procent av landets befolkning, i tätorter. 85 av 100 har därmed samlat sig på 1,3 procent av Sveriges landareal.

Detta är stadens triumf, vilket också händelsevis är titeln på en nyutkommen bok av den amerikanske ekonomen Edward Glaeser (SNS förlag). Det till synes oförnuftiga mänskliga beteendet att tränga ihop sig på små ytor, med trångboddhet och höga priser till följd, är enligt Glaeser det mest rationella av allt, mänsklighetens största uppfinning.

Städer, som han på ett ställe definierar som "frånvaron av fysiskt utrymme mellan människor och företag", leder genom de ständiga möten som uppstår där till högre produktivitet och fler innovationer. Till och kåkstäderna i den tredje världen är, att döma av Glaesers framställning, att föredra framför livet på landsbygden. Om människans främsta egenskap är hennes förmåga att lära av andra, innebär livet i staden detta är Glaesers slutsats rentav till att hon förverkligar en större del av sin mänskliga potential. Hon är mer människa, helt enkelt.

Sambandet mellan närhet och utveckling tycks Glaeser så starkt att täthet framstår som stadsidealet framför alla andra. (För Sveriges del skulle detta, som arkitekturhistorikern Rasmus Waern påpekar i bokens förord, få den något bisarra följden att folktäta Fisksätra i Nacka är höjden av stadsmässighet.) Framför allt är det därför storstäderna han koncentrerar sig på, och mest av allt sin hemstad New York. Stadens triumf är i hög grad storstadens.

Intressant i sammanhanget blir emellertid den äldre bebyggelsen, som i ljuset av strävan efter täthet och höjd framstår som problematisk. Receptet på framgång för en stad är enligt Glaeser inte, som i Strindbergs dikt om esplanadsystemet, att riva för att få luft och ljus utan snarare att låga byggnader rivs för att ge plats åt högre hus.

Här anas kanske också en del av bokens och ämnets relevans också för mindre städer. Glaesers diskussion om bevarande eller förnyelse är visserligen inte så särdeles intelligent eller nyanserad den mynnar ut i att de "aktivister" som förespråkar status quo är närsynta och därför inte förmår ta in de stora intressen som står på spel. Inte heller är förslagen till lösningar på hur problemet med motstånd mot förändringar ska lösas särskilt realistiska. Idén att det i varje given stad bara skulle finnas ett visst bestämt antal skyddsvärda byggnader förflyttar till exempel bara konflikten ett steg, nämligen till urvalsprocessen.

Men boken aktualiserar i alla fall frågan om vilka ideal och prioriteringar som ska styra de politiska beslut som ligger till grund för städers utveckling. Om det inte är täthet i betydelsen människor per hektar, vad är det då? Kan man tänka sig någon annan form av täthet? Likaledes aktualiserar den, just genom koncentrationen på storstadens oerhörda potential och dominans, frågan om hur mindre städer och samhällen och för den delen landsbygden ska kunna hävda sig.

Daniel Braw