Lyft på Rakels slöja
Händelserna i Göteborg i samband med EU-toppmötet 2001 sände radiochockvågor genom maktens rum. Medan demokratifientliga aktivister angrep polisen på stadens aveny rådde kaos i etern. I en sambandscentral satt också aktivister och gjorde som så många andra, lyssnade på polisens misslyckade försök till kommunikation och ordergivning. Såväl Viggen som Gripenplan har många gånger lyft sedan Flygvapnets radiosystem senast uppgraderades för 30 år sedan.
Men det finns ett men. Flygvapnets val stannade tämligen överraskande på radiosystemet Rakel som tagits fram framför allt till att tjäna den så kallade blåljussektorn i samhället. Där finns polisen, räddningstjänsten, länsstyrelser men också ett affärsverk som Svenska Kraftnät och energibolag som Växjö energi. Även en frivilligorganisation som Sjöräddningssällskapet är ansluten - så utnyttjas också kraften i det civila samhället.
Ekonomiskt kan det ha sina fördelar. Rakel är en dyr affär för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Därför skadar det naturligtvis inte myndigheten om fler kopplar in sig. Och ända sedan Rakel föddes har den civil-militära samverkan varit högt prioriterad.
Självfallet måste hemvärn och flygvapen eller vaktsoldater från ett regemente kunna delta i en civilkrisinsats utan att radiosambandet ska utgöra ett hinder. När krisen kommer, oavsett om det är översvämningar eller Gudrunstormar, efterfrågar alla insatserna från försvaret. Men benägenheten att underlätta civil-militära insatser är långtifrån den största. Men den som läser utredningar och förordningstext finner att tanken aldrig varit att Rakel skulle utgöra en militär basradio. Systemet finns för att tillgodose "allmän ordning, säkerhet eller hälsa". Det är på de punkterna det offentliga har glädje av Försvarsmaktens deltagande, meningen är inte att systemet ska vara en del av en militär infrastruktur.
Visst finns det i Sverige spår av en allmän hysteri när försvaret samverkar med polis eller andra myndigheter. Trots att svensk polis på egen hand knappat har resurser att klara av ett exempelvis flygbaserat terrorangrepp har det varit politiskt känsligt att driva igenom förändringar av lagstiftning för att möjliggöra militära medverkan organisatoriskt sett naturligtvis underordnad polisen. Ådalskomplexet lever vidare i Socialdemokratins vänstra delar.
Men när Försvarsmakten använder sig av ett civilt system som Rakel uppstår emellertid risker. Det är helt unikt att försvarsmakten använder sig av ett system som den varken äger eller driver.
Sjukvård, ambulanser och räddningstjänst har ett folkrättsligt skydd mot militära angrepp. Polisen befinner sig i en mer oklar zon - frågar har utretts flera gånger och bereds fortfarande. Den så kallade kombattantutredningen förespråkade att polisen inte ska vara en stridande kraft i krig. Fientliga cyberattacker mot flygvapnets system kan därför också störa eller slå ut Rakeltrafiken mellan sjukvård, ambulanser och räddningstjänst. Civil-militärsamverkan som endast syftar till att spara pengar kan därför också göra samhället mer sårbart och mer riskfyllt. Det finns uppenbarligen tydliga motiv bakom principen att försvaret ska äga och driva sina egna system. Den som likt Jacob i Första Mosebok efter lång väntan lyfter på slöjan över Rakel finner att det där döljer sig något annat än vad som förväntades.
Martin Tunström
