Mannen som Castro ville tysta är död
När Europaparlamentet prisat Kubanska demokratiaktivister har vänstergruppens alla medlemmar inte stått upp och applåderat. Men parlamentets uppmärksammade av kommunistdiktaturens motståndare har haft betydelse. Den nu förolyckade ledande demokratiförespråkaren på Kuba Oswaldo Payá berättade själv hur han var avlyssnad, trakasserad och kränkt av regimens säkerhetstjänst. Castro ville tysta demokratiförkämpen. Men den internationella berömmelsen gjorde det sannolikt omöjligt att placera honom i likhet med andra dissidenter nere i diktaturens fängelsehålor.
Oswaldo Payá dog i en bilolycka på det som blev den sista resan i demokratins och de mänskliga rättigheternas tjänst. Omständigheterna kring olyckan är ännu inte helt klara. Men Payá går till historien som en demokratikämpe som avvisade de amerikanska exilkubanernas mer militanta krav. När Kubanerna i Florida ropade på utvidgade handelsrestriktioner satte han sina förhoppningar på en moralisk resning, på en inhemsk opposition och på ett successivt skifte från diktatur till demokrati. Naivt? Nej, verkligen inte. Payá för tankarna till flera dissidenter i de forna kommunistdiktaturerna i Öst som i motståndskampen valde boken och pennan istället för eldhandvapnet. Mediernas frihet var således symptomatiskt nog en prioriterad fråga för honom. Payá var så mycket mer än en antikommunist och därför så svår för regimen att hantera. Han kunde aldrig avfärdas som Washingtons man i Havanna.
I olycksbilen färdades en representant för det spanska högerpartiets ungdomsförbund samt ordföranden för det svenska kristdemokratiska ungdomsförbundet Aron Modig som båda skadades men överlevde. Demokratibistånd i diktaturer är aldrig riskfritt. Det vet svenska journalister som arresterats sedan de mött presskollegor på ön inom ramen för svenska partiers internationella biståndsarbete. Det vet ungdomsförbundsföreträdare som tappert rest till diktaturer eller semidemokratier för att stärka embryon till demokrati. Aron Modig har som få tagit kampen för demokrati på allvar.
Det svenska kristdemokratiska samröret med Oswaldo Payá är heller ingen slump. KD:s biståndsorganisation KIC har under flera år bistått Payás rörelse som är baserad på den katolska sociallärans principer parallellt med att familjer till samvetsfångar stöttats. Folkpartiets motsvarighet Silc har å sin sida prioriterat arbete med att stärka pressens frihet. Medan det breda intresset för det fortsatta politiska förtrycket på Kuba minskat har de två partiernas biståndsorganisationer stått upp för Kubas oppositionella krafter.
Oswaldo Payá uppmanade de oppositionella att älska sina fiender. Sedan det uppdagats att han själv avlyssnats i sin bostad svarade han med följande ord: "Det skrämmer oss inte, det paralyserar oss inte och vi ska fortsätta vår fredliga kamp med vetskap om vilka offer vi får göra. De kan inte ta ifrån oss vår inre frid." Så önskade han alla en god jul.
En rörelse inspirerad av sådana ideal kan Havannaregimen inte långsiktigt besegra.