Med "de" och "dem" mot vardagsmarxismen

Det är hennes bestämda uppfattning. Talspråkslogiken vinner ändå över det skrivna språket och då är det lika bra att vi gör verklighet av prognosen direkt, förklarar hon. Utvecklingen mot ”dom” i skriftspråk driver nämligen sig själv. Utvecklingen är ofrånkomlig.

Ola Wikander, docent i bibelvetenskap, invänder mot det där i Expressen och hävdar att den där reformen inte alls är nödvändig. Historien visar att vi alltid har ett val mellan att slopa en regel eller acceptera mödan att ha den kvar. Och gillar vi frukten av mödan – ett vackrare skriftspråk – så låt oss välja det, menar han.

Helt rätt och riktigt. Men Wikander förbiser en sak. När det där ordet ”ofrånkomligt” används av någon med inflytande i offentligheten är det inte alltid ett begrepp för att beskriva verkligheten. Ofta är det ett kodord för ”jag har makten över det här och jag vill ha det så”.

Detta synes vara ett fall av kodning.

Det ”ofrånkomligas” uttolkare förekommer i mängder av sammanhang men uppvisar rätt ofta gemensamma drag. Till exempel att de menar sig själva stå precis vid en extraordinär punkt i det stora skeendet. Palicki är glad att förklara för oss andra att ”Vi står på krönet precis vid tippningspunkten” i utvecklingen mot en gradvis utfasning av ”de” och ”dem”.

Vi som inte har uppfattat det där krönet får lov att tro henne. Hennes perspektiv som språkforskare är ju ett skarpare än andras.

Den som ännu inte ser det marxistiska andan lysa igenom kan begrunda Palickis uppmaning till det fåtal som liksom hon besitter ett ”språkligt kapital” att ”gå först” och skriva ”dom”. ”…ty bara så kan dom gå från den vardagliga sfären till att också ha en plats i formell skrift.”

Avantgardet behöver ta sig an uppgiften å massornas vägnar. Men liksom i all vardagsmarxism finns den där besvärande detaljen: Om utvecklingen ändå är ofrånkomlig, varför behöver en elit driva på den för att den skall bli verklighet?

Efter att Hegel formulerat sin filosofi kring världsanden var det få som därefter kunde förbise honom. Antingen tyckte man att utvecklingen i princip var obönhörlig eller så betydde det något vad folk faktiskt ville. I Sverige har den där tanken på obönhörlighet slagit igenom stort inom politiken men utan att vi alltid sett mönstret. Ändå har vi fått höra det om och om igen, hur ”nödvändigt” det var att lägga svenska stadskärnor i grus, hur tvingande den utveckling var som avfolkade landsbygden, hur i princip oreglerad migration var i linje med en onåbar tidsrörelse, och hur digitaliseringen av skolundervisningen var ett modernitetens måste. Och så vidare.

Och allt det där trots att vi hela tiden har kunnat kasta en blick på Finland för att se att det inte varit sant.

Jajo, en så kallad utvikning. Men det heter ”de” och ”dem”. I vilka sammanhang får man hålla reda på. Strunta i Hegel.